Jag är riktigt mör så här efter operationen. Aj, vad ont det gjorde. Och inget hittade doktorn som kan förklara mina besvär med knät. Bara kanske. Nu får jag fortsätta att vara rädd för att sitta på huk och på knä. Jag tittade faktiskt på tv-skärmen hur jag såg ut inuti. Vilken teknik det finns. Jag fick se blodkropparna som simmade fram i ådrorna. Helt fantastiskt och overkligt! Jag – inuti! Men inte särskilt vackert i mina ögon kanske.
Det var en rolig doktor, som först började med att skrämma upp mig med en handklapp när jag lyssnade på musik i freestylen, helt i min värld. Jag fick mig många glada skratt. Och systern som tog emot mig var så himla vänlig och rar.
Jag börjar ju nästan bli som en stamkund där. Tack alla ni där! Men nu får det räcka med ingrepp. Jag har haft en väldigt jobbig höst med all sjukdom och allt. Fast det kunde vara värre. Det finns så mycket att vara tacksam för. Fina knäleder t ex, sa doktorn. Bra gener! Ja visst! Jag ska tänka på det!

Så var det dags igen, för nästa operation. Inget farligt och inte särskilt allvarligt alls. Undrar vad mina operationer kostar samhället i sjukvårdskostnader? Hm! Tja, jag har ju i och för sig varit med och betalat in pengar dit och den som behöver skall få. Jag är tacksam över att jag får mina behandlingar. Jag har också en rätt hög tilltro till att de vet det rätta sättet att behandla mig på. Jag vet att det finns stora skillnader hur man tas om hand om eller inte tas om hand. Jag känner att jag är på rätt sida om staketet i alla fall.
Nu är jag härligt svidande på kroppen av Hibiscrub. Idag blir det med lokalbedövning. Jag tänker INTE titta på vad de gör! Hoppas, hoppas att det går bra!