Frågor? Frågor!

Vad finns att skriva om när nyheterna om levande, döda och skadade fyller våra dagar?
Jag börjar tänka på hur det blir att komma tillbaka till skolan. Kommer någon fattas? Är min arbetskamrat och hennes familj och släkt välbehållna? Hann de åka? Vem känner någon som varit där mitt i förödelsen? Vilka har varit där förut och känner igen sig på bilderna vi får se? Alla som behöver prata och behöver stöd. Jag insåg i går natt att jag är med i skolans kristeam. Hur har jag fått förbereda mig på den uppgiften? Kommer jag att klara det? Många frågor finns det.
Allt blir så trivialt. Och ändå är det viktigt att hålla fast vid det med. Det är livet som fortsätter parallellt med det som stannat. Jag tycker å ena sidan att jag är löjlig som vill spela gitarr och sjunga och gå i affären, men å andra sidan så är det ett sätt att orka med alla dessa nedslående nyheter. Och så vill jag höra det som är bra, att hjälpen kommer igång, att folk hittar varandra, att otroligt många människor utan förberedelser för sånt här har velat hjälpa till. Att pengar strömmar in till hjälporganisationerna. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
Vi är i Norrland. Vi tar det lugnt. Det är en absurd tillvaro på sitt sätt. Från att se verkligheten – till att fly den:
tv – flodvågsnyheter, tv – deckare, tidningar – hemska bilder, tidningar – serierna, träffa folk – prata om vad som har hänt, träffa folk och önska varandra ett gott nytt år.

Att göra-lista!

Idag är det mycket att göra:
– klippa håret
– packa till norrlandsresan
– köpa en tallrik
– städa
– äta av frukten
– välja en ny sång
– ta bort bandaget och plåster från knät
– tvätta
– ställa ut granen, som är så fin och inte ens barrar det minsta!
– byta i kattlådorna
Mest praktiska ting alltså att göra, men i tankarna finns annat. Och mitt humör är uselt, jag blir sur för minsta lilla…
Till sist betala in pengar till radiohjälpen. Det är det minsta jag kan göra.

Musik – idag?

Nu finns det ett nytt kapitel i “Boken om mig” … jag sjunger….
Ja, jag vågar! Första låten heter Stjärnfall.
Hade det varit på riktigt, framför levande människor, hade jag inte vågat, nej.
Sedan vet jag inte vad jag ska skriva mer… det är ju ovanligt. Jag är utan ord idag.

Phuket liv och död

Astrids Erik är i Phuket med sina kompisar och föräldrar. De är ok allihopa.
Julfriden får sig en törn. Nej, en ordentlig smäll! Man kan inte ta något för givet. Naturen är starkare än människan. Vi människor är egentligen så sköra.
Marias ord, en eskimåisk dikt som hon skrev i gästboken är sannare än någonsin – glädje att vara vid liv, att se solen gå upp, se fullmånen lysa i dag, att ha det bra.

Ändå finns det bara en sak som är stor,
en enda:
att i gryningen se
hur dagen kommer
hur dagen tänds därute
hur ljuset fyller världen.

Jag har sorg mitt i tacksamheten över att leva – en av mammas äldsta vänner, Ulla som sett mig och mina syskon växa upp, Ulla, vars barn jag satt barnvakt till så ofta, Ulla som alltid var så glad och lyssnande, en del av mina rötter, har dött strax före jul. Jag orkar inte riktigt känna efter – men jo, jag är ledsen. Vi är ledsna alla. Och tänker på hennes barn såklart.

I julmässan lyssnade jag på denna bön:
“Gud, i nattens mörker överlämnar vi oss och vår värld i dina händer och ber:
När tvivlets mörker omger oss – hjälp oss att tända trons ljus.
När förtvivlans mörker omger oss – hjälp oss att tända hoppets ljus.
När likgiltighetens mörker omger oss – hjälp oss att tända kärlekens ljus.”

Vi behöver tröst. Vi behöver sörja. Vi behöver leva med det som är.

Nu är julen här…

Nu är det jul här i vårt hus, julen har kommit, hopp trallalala.
Fast ingen dansar runt granen, jag haltar runt på mitt ben.
Syrran och hennes karl kommer och äter julgröt.
Paketen samlas under granen, och vi som inte skulle ha några paket…
utom till ungarna.
Ja, ja nu börjas det.
God Jul!
tomtepuss

Dan före…

Jag ligger i soffan och bara är. Tittar på video, mannen som seglar över Atlanten själv i en liten, liten segelbåt. Leif står i köket och kokar skinkan. Den ska bli god att smaska på sedan med senap på hårt bröd och dricka julmust till. Snålvattnet rinner redan.
Tack för kommentaren igår, du okända läsare! Det krävs mod att lämna en kommentar. Det hade du!

Vem läser vad jag skriver?

Idag fick jag ett julkort. Det var från en gammal, long time no see-vän. Jag blev så himla glad att få det kortet. Och så med stor förvåning ser jag att du, ja just du, har hittat hit och läser vad jag skriver! Jag är utan ord. Speechless! I huvudet flyger engelska orden fritt nu. Du läste engelska och jag blev så intresserad av det och inspirerad att jag t o m vill översätta “Dibs, in search of self. ” Fast jag upptäckte rätt snart att den redan var översatt. Och du tog hem Hair-skivan på svenska. Och Jan Johanssons Musik genom fyra sekler. Ja, du har betytt en hel del bra saker för mig i min ungdom. Du var som en storebror kan man kanske säga. Och du bjöd mig på en fin middag en gång. Det är kanske dags att jag får återgälda den! Vi har säkert en hel del att prata om öga mot öga. Vem ringer först?
Och vilka fler läser min sida? Jag vet att många gör sökningar på selektiv mutism och hittar hit. Jag ska göra något med det om ett tag. Selektiv mutism brer ut sig som en farsot bland yngre barn tror jag ibland. Kanske bland oss vuxna med?
Några jag känner läser sidan ofta. En på jobbet. De flesta jag känner och de andra på jobbet läser den inte. De får väl nog av mig i det riktiga livet. Ha ha ha! Ett par inom den nära familjen är trogna läsare. Men de flesta känner jag inte. Ni känner mig något, för några återkommer. Och jag har ingen aning om vilka ni är! Det är riktigt spännande!
Så varför skriver jag? Varför gör så många det idag? Nej, jag har inga svar riktigt på det. Bloggandet ligger så rätt i tiden. Det är ett sätt att bearbeta mina tankar. Sortera. Utveckla mitt skrivande. Beroendeframkallande, ja! Ett annat sätt att kommunicera. Oftast envägs och ibland faktiskt med svar. Kanske jag utvecklar en social fobi här? För att slippa gå ut och träffa andra människor? Ja, det har jag faktiskt tänkt. Mest av allt för att jag gillar att skriva.
En fråga väcker en annan:
Varför läser du det jag skriver? Vågar du svara på det? Jag blir nyfiken nu! Du behöver inte lämna epostadress i kommentaren. Du kan skriva en signatur bara.

Efteråt…

Jag är riktigt mör så här efter operationen. Aj, vad ont det gjorde. Och inget hittade doktorn som kan förklara mina besvär med knät. Bara kanske. Nu får jag fortsätta att vara rädd för att sitta på huk och på knä. Jag tittade faktiskt på tv-skärmen hur jag såg ut inuti. Vilken teknik det finns. Jag fick se blodkropparna som simmade fram i ådrorna. Helt fantastiskt och overkligt! Jag – inuti! Men inte särskilt vackert i mina ögon kanske.
Det var en rolig doktor, som först började med att skrämma upp mig med en handklapp när jag lyssnade på musik i freestylen, helt i min värld. Jag fick mig många glada skratt. Och systern som tog emot mig var så himla vänlig och rar.
Jag börjar ju nästan bli som en stamkund där. Tack alla ni där! Men nu får det räcka med ingrepp. Jag har haft en väldigt jobbig höst med all sjukdom och allt. Fast det kunde vara värre. Det finns så mycket att vara tacksam för. Fina knäleder t ex, sa doktorn. Bra gener! Ja visst! Jag ska tänka på det!

Operation… igen!

Så var det dags igen, för nästa operation. Inget farligt och inte särskilt allvarligt alls. Undrar vad mina operationer kostar samhället i sjukvårdskostnader? Hm! Tja, jag har ju i och för sig varit med och betalat in pengar dit och den som behöver skall få. Jag är tacksam över att jag får mina behandlingar. Jag har också en rätt hög tilltro till att de vet det rätta sättet att behandla mig på. Jag vet att det finns stora skillnader hur man tas om hand om eller inte tas om hand. Jag känner att jag är på rätt sida om staketet i alla fall.
Nu är jag härligt svidande på kroppen av Hibiscrub. Idag blir det med lokalbedövning. Jag tänker INTE titta på vad de gör! Hoppas, hoppas att det går bra!

Grattis!

Idag fyller min söta, finaste dotter år. Hon firar med att jobba hela dagen och sedan ska hon ut med sitt jobb. Vi var där igår och åt tårta. Det är konstigt att inte få vakna upp i samma hus och fira morgonen tillsammans. Det är slut på det nu. Det blir nya, andra sätt att fira på.

Nostalgia!

Idag spelade vi in klart den låt som jag hoppas ska vara den första på den nya delen av min hemsida. Jag väntar fortfarande på tillstånd från höger och vänster. I väntan på tillstånd ska vi spela in någon annan låt. Men vilken? Jag och Leif lyssnade på gamla inspelningar vi gjort för 10-15 år sedan. Kanske nån av dem? Och sedan kom jag till låtar ännu längre bak i tiden från tiden innan vi kände varandra. Då sjöng jag i olika grupper, med kamp och stamp och folkmusik. Vi hette Skåpmat och Yggdrasil 1978-1980. Oj oj oj! Vad roligt att lyssna på!
Min dröm att sjunga har funnits länge. Redan som 13-åring var jag med i en amatörsångtävling. Jag kom tvåa med Båtlåt. Att jag bara vågade…
Sedan kom jag i de “rätta” kretsarna med killar och pojkvänner som spelade… Då fick jag sjunga Maria Magdalenas roll i Jesus Christ Superstar. Prästen Lars-Åke Lundberg var Jesus! Jag var bara så himla nervös och tjejerna i kören var visst avundsjuka på mig. Jag klarade inte trycket utan hoppade av. Jag kan fortfarande sjunga hennes låtar: Vart ska min kärlek föra? och Jag lever för att se dig och någon mer var det väl… Hm?
Ja, det var tider det! Det är roliga minnen att ha!

Julgranen!

Vi har tjuvstartat med julen. Igår högg Leif vår egen gran, från vår egen tomt. Jag tycker så mycket om att ha en gran och så luktar det så gott med. Men det är konstigt att bilder på granar inne, sällan blir bra. De ser jämt tomma, sneda och vinda ut och inte alls som på riktigt. Riktiga granen är bäst. Närbilder blir nästbäst. Men här är hela.

Opererad!

Nu har jag blivit sövd och opererad. De var så snälla på sjukhuset och det var en familjär stämning. Det var ett rum med både omklädningshytter och sex sängar för patienternas förberedelser och uppvak, med kvinnor och män ihop. Det kändes ju lite fånigt att gå förbi ett par manliga patienter, när jag var klädd i sjukhusskjorta och långa operationsstrumpor. Allt verkar ha gjorts i detta rum, förutom operationen. På en timme var allt klart, från det jag somnade tills jag vaknade. Efter tjugo minuter vaken gick jag hem igen. Och det var skönt att sova under operationen. Jag kände mig helt trygg med det. Sedan sov jag mest hela kvällen hemma.
På tisdag ska jag operera mig igen, med lokalbedövning. Kanske känns det värre? Jag vet inte. Jag tänker inte oroa mig för det än. Nu ska jag krya på mig och pyssla om mig själv.

Distraktion!

I dag ska jag jobba mina sista timmar före jullovet, lite innan jag ska göra en liten operation. Det är inget farligt alls, men jag darrar redan. Jag har duschat med hibiscrub och vill inte klappa katten. Plötsligt är jag väldigt matfixerad och vill snyta mig hela tiden. Precis det man ska undvika.
Så vad gör jag då för att tänka på annat? (Jag inser att det är ett smart sätt att få huvudet upptaget av annat än tankar framtiden, som ger mig rädsla.) Jo, jag spelar in fina låtar på kassettband, till freestylen, så omodern är jag… Jag skriver en egen sångtext. Jag fortsätter att översätta en annan sångtext, som jag inte har blivit klar med riktigt än. Det gäller att finna de rätta orden. De rätta orden… finns de? Jag tror det. Så kort sagt, det är språket och musiken jag ägnar mig åt. Det ger mig ett lugn och distraherar mig.
Gode Gud! Ta hand om mig och alla andra som behöver styrka, kraft och mod! Amen!

En riktig b-e?

Vem är en riktig bloggare egentligen? Jag har funderat lite på det sedan Mike gjorde om min blogg till en bättre, mer riktig sådan.
Sedan dess pingar det i weblogs och Var är du och alla över 700 bloggare anslutna dit får meddelande om att jag, just jag, har skrivit en ny blogg. Någon minut står man överst på listan, tills nästa bloggare har bloggat.
Och stavas det blog eller blogg? Jag föredrar den svenska stavningen, med två g. Jag har bara inte ändrat i text på andra ställen än bara.
Men måste man ha andra länkar, till andra bloggar på bloggsidan? Jag har valt bort det. Jag har ju en länksida istället. Däremot syns det inte där att Mike på redvolume.com och Walle på walentine.com är bloggare.
Många recenserar nyheterna. Ännu fler? som jag, skriver om sina liv och göranden. Jag vill verkligen rekommendera alla att läsa Walles sida. Han vågar skriva som jag bara kan drömma om att göra.
En riktig bloggare har utrymme för kommentarer och det har jag med nu igen. Men det är inte riktigt inne att göra det på min sida märker jag. Det är ok. Jag skriver inte för att få kommentarer. Men chansen finns att göra det.
Så varför skriver jag? Jag fick idén om dagbok från boken Bridget Jones´s Diary.
Jag har alltid skrivit dagbok. Jag skriver jämt. Om det viktigaste i mitt liv: mig! Egotrippat? Javisst! Min fritid är min! Jag är en bloggare!