Idag går jag tidigt från skolan. Jag ska hem och skriva svar på en massa frågor om mitt arbete. Det är bra att få göra det. Det är bra att få tänka till och fundera på vad jag egentligen har för arbetsuppgifter, om min utbildnings intentioner stämmer med vad som är mitt jobb och vad jag önskar och vad som skulle vara bra att ha mer av bl a. De som frågar driver ett forskningsprojekt: ”Effekter av specialpedagogiska insatser”. Jag har varit med där i flera år och samlat in uppgifter. Ibland mindre, ibland mer. Och jag har hela tiden känt mig viktig där. Min lilla del räknas. Allas delar räknas och blir till en större helhet.
Är det forskning jag ska hålla på med framöver i livet? Jag vet inte. Något annat blir det nog någongång. Eller blir jag sångstjärna? – den drömmen dör aldrig! Eller översättare? Eller korrekturläsare – finns det såna kvar? Eller kommer jag jobba deltid? Fortsätta som jag gör?
Oj vad många frågor det blev nu. Jag funderar på sånt nu när ungarna har flyttat och jag är friare att göra vad jag vill, om jag vill!

Se det var roligt att gå på fest och möta gamla vänner som jag inte sett på länge. Och jag beundrar människor som ordnar fester av det här formatet. Jag är inte alls sådan.
Det var så lagom för mig att prata med just de här vännerna. Vi satt tillsammans och åt med. Och så pratade vi om våra barn. Den gör det och den pluggar det, de barnen har flyttat hemifrån och en av oss gamlingar ska bli farfar, en annan är pensionerad och… Åren går med andra ord. Och även om jag känner de här människorna från olika håll, skola, arbete och annat, så är det nu Ormen som ringlar oss samman igen. Innan vi åkte hem blev jag uppbjuden att dansa. Å, vad jag skrattade efteråt, fast jag inte hade någon luft kvar. Vi buggade och det var så himla kul! Tack för det!!! Det kommer jag inte glömma!
Idag är det ett nytt kyrkoår. Kören sjöng nyss till högmässan och senare ikväll blir det en adventskonsert. Hoppas rösten håller. Jag vill sjunga!

Vi ska gå på fest, på fest, på fest… Vi ska gå på fest! Aske-daske-da!
Kulturföreningen Ormen fyller 25 år och till och med jag är bjuden fast jag aldrig var medlem där. Inte heller Leif var väl medlem, men vad skoj att vi får gå i alla fall. Vi har ju ändå jobbat där lite… Mest Leif. Jag har sålt biljetter och skött något ljus med en havslinje i en föreställning. Och någon gång tränade jag med akrobatgruppen, fast jag trampade fel på en mattkant i ett nedslag och vrickade foten illa. Sen var det slut på det roliga. Men jag broderade ut den historien en gång när jag var på bröllop och sa att jag jobbade på cirkus som akrobat. Det var mycket roligare att säga än att jag var lärare i skolan. På den tiden hade många negativa synpunkter på skolan och det blev alltid en diskussion som jag ville slippa då..
Men före festen är det lite saker som behöver fixas med. Vissa saker kommer vi inte riktigt till skott med hemma och det gör väl inget i och för sig. Men att pynta lite till advent är fint. Med betoning på lite. Städa! Inga dammråttor ska ligga på golvet! Usch! Sjunga? Ja, det vill jag!
Först ska jag göra det tråkiga, sen det roliga!

Idag räcker det att bara utbrista:
-Å, så skönt!
Arbetsveckan är över! Allt som jag oroade mig för har lösts till det bästa. Och adventsgudstjänsten i kyrkan i morse var hur fin som helst. Alla barnen som jag övat med gjorde sitt bästa och var väl förberedda. Till och med mikrofonhanteringen skötte de själva med glans. Bara en liten kille var jag inte riktigt uppmärksam på. Han sa: ”Och han växte upp och blev en man…” och själv stod han med hakan upp mot mikrofonen och nådde knappt fram. Men så bra ändå! Prästen var så bra med! Hon visade upp ett par pyttesmå bebissockar till att symbolisera Jesu födelse, denna lilla baby. Jag har pratat med en massa föräldrar med i dag och allt det känns bra. Nu kan jag lägga veckan åt handlingarna och se fram mot min vindrickarkväll, in i dimmorna… en stund… Jag kan säkert dricka två glas vin ikväll!

Jag har i en period av några veckor jobbat rätt så mycket jämfört med tiden jag var hemma och sjuk… rätt så följdriktigt, va! Och nu låg jag på soffan helt utmattad av arbetet och denna kravfyllda vecka. Jag drömde. Jag drömde att jag hade hittat ett jättebra ämne att filosofera över här på bloggen. Den var det klokaste jag någonsin skrivit. Och jag som ändå i det riktiga livet ofta är rätt nöjd ändå… Jag drömde också att hela veckan hade varit och att jag hade jobbat på det bästa sättet någonsin. Alla som mött mig under veckan var både glada och nöjda och jag fick höra om det med! Jag drömde att höjdpunkten på veckan, adventsgudstjänsten i skolan, som jag ordnar det praktiska till hade varit så fin! Alla barnen hade sjungit av hjärtats fröjd och alla fröknar lyste som solar, av stolthet över sina fina elever.
Så vaknade jag upp, så nöjd och kände mig lite hungrig. Såg på tv att klockan är halv åtta, hörde att man ska bygga ett designens hus i Stockholm, funderade över vad det kan vara för dag och insåg att det bara är onsdag ännu. Två arbetssamma dagar kvar i skolan. Kyrkan har inte varit än. Jag har inte hört något om vad nöjda alla är med mig. Men nu är bloggen skriven i alla fall!

Jag har ofta svårt att börja en ny arbetsvecka. Det tar emot att starta helt enkelt. Bäst är att börja lugnt och hinna vara i mitt rum en stund, läsa posten, se igenom dagen och sätta ner fötterna liksom. Sedan kommer mina elever som på ett pärlband genom dagen, med avbrott för förmiddagsrast och lunch. Idag hade jag inga möten inbokade, jag kunde ta det lugnt och planera inför fredagens adventsfirande i kyrkan. Alla elever som ska läsa upp något där tränar hos mig. Det är roligt. Jag beundrar barnens mod. Jag peppar dem och säger att kommer de av sig, börja bara om från början, att tala högt med röstkraft, så att det är en mening för dem att prata så att andra har en chans att höra dem och att de är bra!
Veckan ser alltid olika ut. Den här veckan är det kyrkan på fredag som jag både tyngs och lyfts av. Jag har ansvaret för att programmet genomförs, att alla är vidtalade och vet vad de ska göra. Efteråt brukar jag vara helt slut. Anspänningen släpper.
I morgon blir en lång dag. Från undervisning, inbokade möten, julfest, och sist till kören. Det är också både roligt och en viss press. Att finnas där och att vara närvarande i alla möten med andra.
Kanske är det därför jag tycker om att vara ensam sedan, för att finnas för mig själv, att vara närvarande i mig. Kanske drömma mig bort om jag vill eller sitta vid datorn eller dricka te eller… Utan krav, ingen press. Bara ha det skönt!

Det är så fint ute med all snön som har kommit. Det var sol och lagom kallt, minus 5 grader ute, när vi gick en sväng. Jag tittade mest efter motiv att ta kort på. Jag såg en rolig snögubbe, röda snöfrusna äpplen i ett träd med några koltrastar, vackert solljus på träden, rådjursspår i snön och mycket mer. Här är en bild av grannens rönnbärsträd, nere vid brevlådan. Himlen var så vackert blå och snön riktigt gnistrade i de frusna blomkorgarna. Men är det verkligen vinter ännu? Jag tycker det är sen höst.

I går var hela familjen på Södra Bergens Balalajkors jubileumskonsert i Konserthuset. De firade 35 år som orkester. Så många roliga och spännande gästartister var där med. Jag fascineras av att se och höra alla ovanliga och märkliga instrument det finns och att det sedan finns folk som hänger sig till att spela på dem så skickligt är väl ännu märkligare.
Det allra bästa var när min käraste syster sjöng om Timon. Hon var så bedårande häftig i sin klänning och med sin ryska sång, dansande med sina orkesterkompisar som också sjöng. Är jag månne subjektiv nu? Tja, än sen…
Idag är vintern här. Snön lyser vackert i trädgården. Jag är trött och har ont i lederna. Jag ska lägga mig tidigt i kväll efter tvserien Mitt liv som död. Jag läser om livet och döden nu ur en bok av Dalai Lama. Han menar att man kan träna sig till att möta själva dödsögonblicket med lugn och tillförsikt, och inte med bitterhet och ilska. Han hoppades själv att han skulle ha tillägnat sig det lugna accepterandet i att dö, fast det kunde han ju inte veta nu hur han skulle reagera när det så är dags, skrev han med. Han är så ödmjuk.

Jag sitter här och funderar på en sak: Var kommer orden ifrån? Vad är det som finns i huvudet och som liksom rinner ut i fingrarna på mig, ner till tangenterna och in i datorn? Så vidare till mig igen, fast då tar jag in texten med ögonen, som sitter nära hjärnan och så bearbetas orden ett antal gånger till innan jag känner mig klar med det som finns i mig. Emellanåt måste jag läsa orden högt för mig själv, så att jag även kan få in texten till öronen, nära hjärnan igen, och bearbetas på ett tredje sätt och på ett fjärde och ett femte sätt osv. Ibland behöver texten läsas av någon annan med.
Jag har stunder av djupare funderingar och är det möjligen så att jag saknar någon att dela med mig av de tankar jag har? Eller behöver kanske människan i allmänhet ha tid till att fundera på vissa saker, i sitt eget sällskap? Behöver man göra sig tom på tankar? Är det därför jag måste få ur mig det jag tänker i mitt skrivande, som ett slags renande? Ibland kommer orden som en dikt. Det är det märkligaste tillståndet tycker jag, för jag är ingen diktare. Ändå är det som orden har sin egen sång och behöver en rytm med rim och mening. Och dikter pockar på att läsas, tills de är liksom färdiga. Hur gjorde man förr i tiden när inte skrivandet tog så mycket plats? Kanske sjöng vi då istället? Ikväll igen, är det tid för funderingar och skrivande!

En domherrehona ändade sitt liv idag när den med full fart flög in i mitt stängda sovrumsfönster. Bredvid rosenbusken låg den sedan på rygg och flämtade i någon minut och sedan blev den helt stilla. Ett fågelliv tog slut.

Nu skriver jag i min nya blogg för första gången. Jag tror jag blir riktigt nöjd med den. Min webmaster Mike har jobbat på bra i helgen så att jag så snabbt kom igång från planering till färdigt resultat. Tack min raring!
Helgen har gått och jag är fortfarande inte riktigt bra i halsen. Det känns som om jag har en ny förkylning på gång. Hopplöst trist! Min arbetskamrater har börjat dricka en vitamindryck som heter Noni. Kanske ska jag också börja, fast priset kan avskräcka, 375 kr för en flaska på hälsokostaffären. Jag undrar jag hur länge den räcker? Fast man får ju tänka på vad priset för välbefinnande kan vara med. Jag vill ju så gärna börja sjunga igen. Det har betydelse för Leffes och mitt projekt. Det kommer ju liksom aldrig riktigt igång. Musikstudion står där bara och väntar på mig…

På torsdagkvällen gav sig Leif och jag in till stan, till Stadshuset, för att fira mig och alla andra hundratals, som under året examinerats på Lärarhögskolan i Stockholm.
Det var många tal och underhållning med improvisationsteater, sång och musik. Alla examinerade fick gå uppför trappan och hämta en nål med Lärarhögskolans märke. Det kändes lite högtidligt att vara där i Blå hallen. Så var det inte när jag blev lågstadielärare eller specialpedagog eller talpedagog. Men nu, som fil kand i specialpedagogik, oj vad det låter, så fick jag vara med.
Efteråt fick vi lite att äta i Gyllene salen, en tallrik med skinka, potatis och grönsaker och obegränsat med vin. Jag var hungrig och stoppade snabbt i mig maten ihop med tre glas vin. Det var flera år sedan jag drack så mycket.
Det var också flera år sedan jag var på Stadshuset på en fest av något slag. Jag tror jag var runt elva år. Jag hade en gul, fin klänning som mamma sytt av gardintyg. Men den kvällen märkte jag att jag hade bröst. Bröstvårtorna syntes igenom tyget och jag var så generad och trodde att alla stirrade på mig. Jag minns det tydligt, festglädjen var grumlad av detta. Igår hade jag på mig en svart klänning med lite genomskinligt tyg och små rosor i en rad ovanför brösten. Att ha en bh på som syntes igenom det genomskinliga var fult, så jag gick på fest utan bh – precis som då jag var elva. Så kan det gå!

Här är min nya blog. Nu kan du åter lämna kommentarer.

Jag har inte jobbat på ett tag med mina elever och stundtals dessa två dagarna, har det känts som om jag helt har glömt bort vad jag är satt till att göra. Var finns alla papper, vad hette nu barnen, vad gjorde jag sist vi sågs, vilken tråd var det som jag följde? Mycket är borta i minnet och nu gäller det att snabbt som sjutton finna nya trådar att spinna vidare på. Jag hittade en hel hög med papper i en enda röra, när jag letade efter förra årets program till adventsfirandet. Då mindes jag plötsligt att den högen slängde jag in i skåpet precis innan sommarlovet…helt osorterad… i en enda röra… Jag har en bild av mig själv som hyfsat ordningsam och ordentlig. Nu får jag göra om den bilden tror jag. Jag kan alltså också vara slarvig!
Hemma växer högarna med. Jag har allt samlat i och för sig på bordet i mitt rum. Men vad finns då i högarna? Inga räkningar hoppas jag. Men kvitton, kallelser, bilder, urklipp, sånt som en gång kändes viktigt att spara på och så till sist alla lönebesked, lånepapper, sånt som egentligen direkt skulle in i pärmar på rätt plats. Jag tycker att det är så trist att sitta med sånt nu. Jag vill göra andra saker! Helt andra saker!

Idag tänker jag på vad som står på min bonad i sovrummet i Norrland.

Och så tänker jag på ett citat som jag fann för länge sedan i en film om Kung Arthur:
”Jag visste inte hur tom min själ var, förrän den fylldes.”
Från mörker till ljus, från tomhet till … fylla…fullhet…men så vad heter det då….
– Mättnad, sa Leif.
Tja, kanske det.
Och var är jag någonstans just nu? Och hur fylld är jag nu då? Hm!

I morse när jag skulle sätta på datorn och läsa posten, gissa vad jag såg då ute i syrénbusken! Rätt! En domherre med sin fru. Vad de är fina. Jag blev genast på bra humör av det. På bra humör blev jag också av föredraget om skrivande och blockeringar, kvällen innan. Vad roligt det var att höra på. Och att skriva en tiominutersstory. Den blev som en historia tagen ur Mitt livs novell. Rolig var det att träffa två kvinnor där, från en kurs jag var på för ett tag sedan. Det är märkligt att det ibland är så lätt att få kontakt och bara prata på, enkelt och lättsamt, fast man egentligen inte alls känner varandra mer än till förnamnet.
Idag onsdag, har jag rest uppåt i Sverige. Vilken frihet det är att köra bilen precis vart man vill. Lediga dagar, en fin bil att åka i, pengar till bensin och ett varmt ställe att komma fram till är fler saker att bli på bra humör av. Jag har många saker att vara tacksam för. Och så finns det ändå en tagg där, en känsla av att inte ha tillräckligt. Hoppsan, men vad är det jag skriver nu? Varifrån kom den tanken? Följer jag ena skrivregeln som jag fick lära om igår månne? Regel 7: Sök dig till det skrämmande… Ja visst är det skrämmande att ha så mycket gott och ändå vilja ha mer! Och att våga tillstå det så här i min öppna dagbok på bloggen. Ja, och jag vågar släppa kontrollen! (regel nr 2) Och känner mig fri att skriva världens sämsta text! (regel 6) Ha ha, den var bäst tycker jag. Den ska jag sätta upp vid pianot hemma: Våga spela världens sämsta på pianot!
Allvarligt talat igen, det är ett mirakel att se domherrar! Jag är tacksam över att ha fått se dem idag. Och jag är på gott humör!