Jag kom hem rätt sent från jobbet idag. Eftersom jag inte har några särskilda lektioner i morgon, slappade jag framför tv:n och programmerade det jag ville spela in på videon. Så gick jag till kören och sjöng för fullt. När jag kom hem tänkte jag ha en star trek-stund framför tv:n. Sista avsnittet. Sista avsnittet i sveriges television, sa hallåan olycksbådande i tv i går. Och vad fick jag se? Jo, barnprogrammen i den andra kanalen. Jag hade programmerat fel kanal. Å så trist! Och snopet! Så kan det gå!
Jag får trösta mig med att tänka på en rolig, tänkvärd sak läste jag på en lapp idag på jobbet hos en arbetskamrat uppe i resursgruppen:
“Tänk mer på passionen och mindre på pensionen.”

I fredags, på bussen in till stan satt det en flicka som jag kände igen från skolan jag jobbade på för tio år sedan. Hon lyste som en sol och kom ihåg mig såklart! Jag fick höra både ett och annat tex:
-Ditt namn Dana är som en drottnings namn! Visste du att en drottning i Storbritannien hette Dana? (Nej, det visste jag inte)
- Vi pratade om dig hemma för ett par dagar sedan. Mamma sa att du var så trevlig! (Din mamma var också trevlig vad jag minns)
- Jag ville gå i din klass då. (Gulle dig! Du fick ha lekarbete med mig, påminde jag henne)
- Jag sa till mamma att gymnasiet hemma är nog fint, men särskolan är ingenting värt och jag ska bli skådespelerska och då ska jag gå estetiska programmet.
Vi pratade om gamla klasskamrater och jag förstod att nu är det dags att hälsa på min f d elev på grannskolan, som jag tänkt göra i tre år. Jag skrev in det i min planeringsbok med, så att jag skulle ta mig tid till det. Sagt och gjort!
Idag gick jag iväg till gymnasieskolan i närheten och hälsade på min gamla elev jag haft i fyra-fem år. Det visade sig att jag hade tre elever i samma klass där, fast jag fick bara träffa två, en var hemma idag. Å, vad roligt att se dem! Och de var glada att se mig! De är snart vuxna. Ibland tror jag att vi glömmer bort att visa att vi alla finns kvar och har goda minnen av varandra. Nu fick vi veta det sista om andra skolkamrater, om hundar och lite annat minnesprat. Det värmde i hjärtat på mig, när jag gick tillbaka till jobbet och funderade över spåren i livet och tiden och möten och kära bekanta!

Idag har Leif och jag investerat flera tusen i en digital inspelningsapparat, en studio med sexton kanaler. Nu ska här bli både spelat och sjunget och självkritisk som jag är kommer jag att tycka att alla låtar jag sjunger in inte alls låter bra. Leif säger bara att vi ska hitta rätt tonart. Jag menar att jag ska byta sångröst! Ja, ja, lättare sagt än gjort! Och jag låter som jag gör. Jag sa till försäljaren i affären att det handlar om att drömmen att bli något aldrig försvinner, hur gamla vi än är. Vi skrattade ihop åt det. Men det är ju sant!
Leffe gillar att hålla på med knappar och sånt. Det är tur, för jag kan ingenting om detta. Han ropar på mig bara, så kommer jag och sjunger. Men vad ska vi spela in då? Ja, det är bara några som vet hittills och de har lovat att hålla tyst! Den som lever får se… Och så pådrivande jag är, så kommer det nog inte dröja alltför länge innan hela världen får veta mer!

Idag har jag varit på Rabalder och handlat lite nya kläder. Det är så roligt att gå där och titta vad de har för randigt i år. Jag trodde att jag hade missat rean helt först, men i tidningen idag såg jag annonsen om rea på rean och som tur var skulle jag vara i stan på Talförs konferens. Jag åkte helt enkelt till Gamla stan på lunchen och provade kläder i all hast. Rabalder är den enda klädaffären jag riktigt gillar. Jag är nog fåfäng ändå när jag tänker efter.
Det var roligt att gå på konferensen med. Jag träffade på gamla kurskamrater, arbetskamrater och kollegor som såg glada ut att se mig. Sen var föreläsningen som räckte hela dagen fram till klockan fem, så himla rolig att lyssna till. Det var en logoped som arbetat mycket med barn och vuxna med autism som pratade om behovet och vikten av att lära sig att kommunicera och leka. Tiden flög iväg och vi skrattade igenkännande emellanåt. Det finns alltid mer att lära sig helt klart! Och allas förmåga kan bli bättre, även vi som arbetar med barnen kan bli bättre på att ge plats för samtal och tid för barnen att ge respons. Och i ett verkligt möte finns plats för känslorna och skratten. Fram för mer skratt! Jag tycker att det är så roligt att ha roligt!

Att ha en trädgård behöver inte betyda att man egentligen tycker om trädgårdsarbete. Det underlättar dock om man gillar det. Jag tycker om min trädgård oftast. Men jag har ett motstånd mot att gå ut i den. Jag har inte heller under alla år som vi har bott här lärt mig att tycka om att så i jorden, att se frön spira och sedan skola om plantor, vattna, gallra och skörda. Däremot kan jag ibland sätta mig ner på något ställe och rensa. Jag är fenomenal på att rensa! Jag är både noggrann och tålmodig då. Igår tog jag bort ett nytt ogräs som hade börjat sprida sig bland mina älskade myskmadror. Det var en marktäckare som jag inte har kollat upp vad det är ännu. Den tog bort allt annat som kom i dess väg. Tur att jag upptäckte det nu. Jag sköter om mina rabatter då och då. Jag rensar noga varje vår och höst. Nu blommar de rätt bra på sina håll. Vad gör det att kryddorna sprider sig? Humlorna surrar så vackert där. Jag är egentligen en stugsittare. Jag upptäckte i somras att jag inte har putsat fönster på länge. Jag ser ju knappt ut längre. Kanske ska jag börja där så att jag ser min trädgård i alla fall. Så finns den tanken där. Skulle jag bara ta fram flaskan och trasan så skulle det bli gjort i ett kick. Men jag fastnar i tanken på att ha fina fönster. Hm! Jag är i grunden rätt lat. Och jag är lat på att ta hand om mig själv och mitt yttre med. Fort och lätt ska det gå. Men att pilla i tankar, reda ut, fundera på saker, drömma mig bort det har jag lätt för – precis som jag sköter min trädgård. Det är märkligt. “Se min bokhylla och jag ska säga dig vem du är”, sägs det. Det är förlegat numera. Men visa mig din trädgård… vad kan den berätta?

Idag är en varm sommardag med sol lite då och då. Jag öppnar dörren till trädgården och sen kommer Leif och stänger den. Han vill att katten ska vara ute. Jag har badat i mitt nya gråa badkar och har städat lite i mitt rum. Nu börjar mitt nya lustfyllda musikprojekt ta lite form och det börjar ta plats med. Hela sängen är full av papper och cdskivor blandat med alla kassettband med Spanarna och På minuten – mina sömnpiller. Tänk att de fungerar så bra fortfarande! Jag behöver bara höra Ingvar Storms röst så somnar jag tryggt. Idag ska jag ordna en pärm till alla papper. Jag har fått en ny passion med det nya projektet. Förr kanaliserade jag min passion till människor. Numera, i mogen ålder, håller jag passionerna till porslinet, musiken och språket. Såklart flammar ibland en stunds passion upp mot en utvald människa, Leif. Min passion för blommor finns i stunden med – att lukta och titta och känna är viktigt. En del blommor ger mig mer lycka än andra. Doftande rosor, pioner och myskmadra är mina favoriter. Nu ska jag sätta mig i trädgården, titta på fjärilarna, njuta av värmen och plocka i mina papper, skriva lite och lyssna på musiken. Den är så bra!

Skolan har börjat, men jag gör mitt bästa för att inte riktigt ta in det faktumet. Jag vill leva i min drömvärld ett litet tag till och bara sköta om mig själv och göra det jag vill. Jag har alltid haft en bild av hur livet slutar så fort skolan börjar och så är det ju till viss del. Mitt liv måste begränsa sig och jag slöar till istället för att ta vara på mina stunder. Men jag säger inte nej till de roliga stunderna som finns var de nu än dyker upp. Här är en sån stund:
Igår var det skolupprop och efteråt samlades hela skolan till en picknick i gröngräset. En liten knatte som jag har jobbat med i förskolan, fick syn på mig över halva gräsmattan och sträckte sig mot mig och vinkade. Jag gjorde likadant. Han tog ett steg mot mig och jag likaså. Sedan började vi springa mot varandra till en härlig jättekram och det var som att vara med i en film. Och folk som såg oss sa likadant: Det var som i en film!
Men jag har svårt att komma igång med att vara en påhittig, duktig fröken som kan allt. Jag skulle gärna vilja vara glasmästare istället: Göra ett jobb och direkt se att det blev bra och att jobba med händerna istället för med huvudet. Och krasar en ruta, tar jag en ny. Jag skär till den som jag lärt mig.
I mitt jobb som tal/specialpedagog tar allt så lång tid. Och inte ens jag själv kan se om jag gör mitt jobb bra, för vi är många i skolan som gör vår bit. Och barnen utvecklas, trots oss med. Fast min bekräftelse kan ju vara som kramen igår: varm ögonkontakt och vilja att mötas igen!

“Min tanke är en fjäril
som fladdrar fritt omkring…”
Så fort solen skiner är det fullt av fjärilar vid syrénbuddlejan.
Jag har väl fjärilar i magen inför morgondagen. Eleverna kommer då.
Här är två påfågelsögon.

Jag känner mig som en tidningsförsäljare som skriker ut sitt:
- Läs här! Läs senaste nytt om Dana!
Nåväl… en mindre nyhet är att jag har börjat jobba i trädgården hemma mer. Och det ska gudarna veta att det behövs! Jag beskär vinbärsbuskarna och Leif kommer och säger lite surt:
- Jaså, du ger mig mer jobb nu igen!
Ja, ja, han gillar inte att ta hand om grenarna i flismaskinen. Det är väl ok.
En större nyhet är att jag ska opereras med titthålsteknik för meniskskadan i knät. Jättebra! Jag är så glad för det. Nu är jag rädd för att sitta på huk så att knäet låser sig. Det gör väldigt ont då.
Den sista och största nyheten är att när vi kom till skolan för att starta en ny termin, då fick vi veta att det finns ett förslag om att skolan ska läggas ner. Kommunen vill spara på lokalhyra, säger de. En del andra tror att gymnasiet vill ha fler lokaler. Eller så ska annan verksamhet in.
Folk är chockade. Vad ska hända? Blir det så här eller tar de tillbaka förslaget? Mitt jobb blir ju påverkat till en del. Tal- och språkklasserna får ju flytta till en annan skola. Men de relationer jag har på min skola nu, de försvinner. Arbetet i elevvårdsgruppen försvinner. Arbetsglädjen då? Försvinner den? Ska jag se detta som en chans till förändring kanske? Kanske! Nu ska först beslutet tas 15 september. Sedan får vi se vad som händer.

För 23 år sedan började jag läsa enstaka kurser på Lärarhögskolan. Det blev början till en rad utbildningar och kurser som har resulterat i att jag numera kan titulera mig som fil kand i specialpedagogik. Och nu har jag fått papper på detta också. Det är en märklig känsla att se mitt namn på dessa papper. Jag hade egentligen ingen aning om att det fanns något sådant att hämta ut. Det var en kollega som tipsade mig. Det blev också en drivkraft för mig att läsa klart den sista kursen som var väldigt tungrodd.
Nu ska jag sätta upp en kopia av examensbeviset på väggen. Där ska jag påminna mig själv om att jag gjort något som jag inte hade en aning om under resans gång. Och när jag blir äldre och tappat minnet så kan jag bli påmind om detta om och om igen.
Har jag då blivit så bra som det kan tyckas vara att vara förunnad att ha denna titel? Tja! Inte vet jag. Jag har mina kunskaper ihop med okunskap precis som alla andra har. Något måste jag ha presterat ändå, tänker jag. Men det viktigaste finns inte att läsa på ett papper. Det är inte ett betyg att sätta upp för att visa att jag kan allt. Det är inte heller något bevis för att jag skulle vara en bättre människa än andra. Men för mig är det ett bevis på att jag jobbar på och har en vilja till att veta mer. Det finns alltid mer att lära sig. Ta ett steg i taget och du kan komma någonstans – trots att du inte vet vart stegen leder dig!

Nu har jag gått till skolan igen, fast jag helst ville ha sommarlov mera. Nåja, det kommer en ny sommar sen. Nu ska jag vara duktig flicka och gå till jobbet och sköta mina uppgifter så gott jag förmår. Mer kan man inte göra. Fast nog finns det en djävul som sitter och hackar på axeln, ibland sitter den på mig och ibland sitter den hos andra och pekar åt mitt håll:
- Jobba mer! Jobba bättre! Var duktigare! Du är inte bra nog! Om det bara vore någon annan som hade ditt jobb skulle det vara mycket bättre utfört! Du är dålig! Du är si! Du är sån!
Värst är nog det osagda och de missnöjda. Då är det inte konstigt att det tar emot att gå till jobbet efter såna dagar.
Så finns de andra dagarna, när tiden flyger fram. Mötena, de riktiga mötena jag kan ha med barnen och andra som lyfter mig, som en svala, örn eller taloxe! Stunder att leva för! Då vi skrattar och busar och inga hinder finns för något. Allt är sagt och uttalat. Vi tycker om varandra helt enkelt! Jag hoppas på många bra dagar och att min livliga fantasi nu ska ta semester medan jag jobbar!

Nu är det snart dags att avsluta årets stora jobb och jag svettas stora droppar istället för att ligga på badstranden. Som tur är föredrar jag att vara hemma i huset och jobba. Jag får prickar i huden som kliar av solen. Och jag är ingen badnymf längre. Fast två dopp har det blivit denna sista vecka. Bra av mig! Nu slipar Leif av lite lätt på golvet som jag lutat och såpat. En såpning till och sedan kan vi möblera i snicken/gästrummet. Det blir senare idag det. Lite brädor på väggen saknas, panelvirket tog slut på brädgården och väggarna ska målas och ett upphöjt golv ska byggas. Det blir sen det.
Ett till projekt som ska avslutas är pardörren i källaren. Det är röd och fin nu med en gul ytterkant. Snyggt! En list ska spikas på igen och handtaget med och en sista gulockramålning.
Leif ska såga till en vindbräda till verandataket.
Vad har vi inte gjort då? Inte bytt panel på ena fasaden. Inte målat klart framsidan. Inte fixat i ordning i källaren och bakugnen. Inte plockat hallon och blåbär. Inte åkt ut med båt på älven. Men jag är nöjd ändå. Längtar till nästa sommar då vi ska ……

Idag har tre gäster i huset åkt och ny gäst kommit. Först kommer ingen, sen kommer ingen och sen kommer flera… Det är härligt att gästrummet har blivit så klart nu så att man kan bo i det. Nu har jag flyttat ur vårt sovrum för sista gången? och kan sova kvar där fast vi har besök. Skönt! Fast det har ju varit helt ok att låna ut rummet med måste jag ju säga också. Det är ett fint rum, rosenrummet. Men fint och skönt att vara i, ska också gästrummet bli. Jag har provsovit där två nätter och det var behagligt. Bättre kommer det bli när golvet snart är slipat, tapeterna uppe och panelen målad. Det kan bli ett vinterrum för mig och Leif att bo i, för det är välisolerat inifrån.
Vad trevligt det är att ha besök. Jag har kunnat koppla av och inte jobba med huset. Det känns ovanligt. Jag och mina besökare igår var i trädgården Fraxinus och vid pärlan Rotsidan. Det är det bästa på hela Höga kusten tycker jag. Idag har Lasse och jag badat i älven. Nu har vattnet blivit varmt nog för mig. I morgon ska jag åka till sömmerskan som ska ta mått till min folkdräkt från Graninge. Bonden har slagit höet och det är ett vackert mönster. Snart är det dags att åka hem.

I fredags gjorde jag något roligt och annorlunda, jag var och lyssnade på ångermanländska folkvisor med Ulrika Bodén. Hon har forskat om visor från Ångermanland och när hon gjort den första cd:n strömmade nya sånger in så nu har hon gjort en till cd. Jens och Niklas var med och spelade gitarr och nyckelharpa.
Jag märker att jag blir så glad av den här musiken och jag vill också sjunga mer igen. Kanske är det inte försent att lära sig kula… Jag tog en videosnutt med några toner när deras grupp Ranarim spelar, då är de fyra. Den var tydligen svår att få med på denna slöa uppkoppling. Nåja, deras hemsida finns som länktips, för den som vill veta mer.
www.ranarim.nu
På väg hem var solen framme och lyste över bergen och kossera. Så vackert!
Jag har målat klart framsidan nu utom en meter på hörnet. Där drog jag streck. Jag orkade inte mer än så här. Och så tog färgen slut precis. Det känns så skönt nu. Framsidan är klar för i år. Hyllan i hallen har jag gjort och satt upp alldeles själv. Och jag lyssnar på Lisa Nilsson och Ulrica Bodén och njuter av att vara: klar – färdig! – nöjd – lycklig?
Ladda ner