I helgen har jag sjungit både på söndagen och måndagen, pingstdag och annandag pingst. Vi sjöng Träd in i dansen, en folkmusikmässa. Jag kunde den inte alls så bra som jag egentligen brukar vilja kunna. Jag gjorde det enklare för mig genom att sjunga sopranstämman i stället på vissa ställen. Jag har absolut blivit bättre på att läsa av noter under mina år i kören. Men jag är inte bra att läsa noter som går upp osystematiskt. Jag brukar skriva in ex “halv ner” eller “hel upp” om tonarten och förtecknen är många. Då kan jag mer matematiskt se hur melodin går. Och så markerar jag takten med streck om det är klurigt att förstå hur lång en not ska vara. Och så lyssnar jag efter hur klangerna låter ihop och får ett hörselminne utefter sopranstämman mest. Sedan sitter klangerna och melodierna kvar resten av dagen som vi har sjungit något extra bra stycke.
Badrumsplanerna är inte realiserade än. Det tar tid att välja modeller och färger. Vilken rörmokare kan komma? Vad kan Leif göra? Vad kostar allt? (Mycket!) Det blir inget kakel i år. Just nu luktar det avlopp både i badrum och duschrum. Usch!
Jag tröstar mig med min egna lilla tecermoni: Kokar te i pappas lerkanna, Twinings Earl Grey om det är morgon eller kväll, annars te med vaniljsmak. Dukar fram blått bandtekoppen med mjölk i blått bandgräddsnipan och dricker sedan många koppar.
Klockan är snart halv elva och det är fortfarande skymningsljust ute. Jag ser fram emot ljuset i Norrland. Det är tre veckor kvar till sommarlovet!

I tisdags träffade jag en Eva, en gammal klasskompis från gymnasiet. Vi bor i varsin ände av samma kommun. Vi har bara setts några gånger sen vi slutade skolan. I dag i affären såg jag en annan klasskamrat, Linda, från samma klass i gymnasiet plus att jag såg Eva igen vid ett övergångsställe strax innan. Såna tillfälligheter får mig att fundera över varför jag ser dem just nu. Och jag kom på det! Det är trettio år sedan vi slutade gymnasiet. Jubileumsår! Om det nu är något att fira. Uppenbarligen inte eftersom ingen har brytt sig om att fixa en återträff.
Vi har setts en gång vad jag minns, efter fem år. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt alls med någon. Om jag inte räknar Olle, som flyttat tillbaka. Vi har setts på gatan någongång och pratar lite då om gamla minnen och vad som hänt sedan sist. Han och jag var med i en amatörsångtävling tre år innan gymnasiet. Min allra bästa kompis från nian och tre år framåt, var Margaretha. Hon dog i hudcancer. Jag tänker på henne emellanåt. Det var ju hon som var bäst av oss, gladast, trevligast, snyggast och mest okomplicerad. Jag avundade henne ofta. Och jag hjälpte henne i skolan med anteckningar och sånt. Vi lärde oss röka sommaren efter nian, vid deras sommarställe på Torö. Så knäppt! Eva och jag reste på interrail till Berlin, till min mormor där och till Paris och Dublin. Det glömmer jag aldrig. Linda var en sprinter som var med i olympiaden i München 1972. Hon tappade stafettpinnen då om jag minns rätt. Linda började skolan lite senare än oss andra, pga olympiaden. Hon bodde sedan i USA i flera år innan hon flyttade tillbaka till Sverige. Vi har pratat förut vid affären, för några år sedan. Jag tror inte hon kände igen mig idag. Åren går. Vi är äldre helt klart. Jo, en annan som jag faktiskt gick ett år i gymnasiet tillsammans med är en talpedagogkollega. Jag glömmer bort att vi gick ett år i skolan ihop. Våran klassföreståndare har jag faktiskt fått en hälsning från nu i våras. Tänk om jag skulle våga ringa upp henne? Hm! Kanske gör jag det!

Idag var jag inne i stan på eftermiddagen för att äta en meny ihop med tio tal-och hörselpedagoger i Tyresö, arbetande och pensionärer. Jag hade bokat lokal och beställt maten.
När vi kom var borden ännu inte dukade och när det var dukat var det uppdelat på två olika bord. Vi bad dem ändra till långbord och visst, så blev det.
Förrätten kom in och vi åt laxen och tittade på menyn och funderade på vad den illgröna såsen var. Det var gott i alla fall och vi var hungriga. Några ville beställa in vin, men vinrättigheterna skulle komma först nästa vecka fick de höra. Tydligen hade ägarförhållandena ändrats sedan sist.
Sedan kom varmrätten in. Potatismos och järpar med små pyttebroccolibitar strödda över. Nä, inte vad vi skulle äta! Och inte ens gott tyckte de som provsmakade. Så snopet! Jag gick och sa till men vår mat fanns inte att uppbringa, fläskfilén med potatisgratängen och sockerärtorna. Och den vegetariska rätten var lax. Hon som ville ha glass fick en hel liter vaniljglass i kuber och en stor skål med chokladpudding? till. Inte glass med konserverad frukt, banan och chokladsås, som jag beställt enkom för henne.
Det var trist och jobbigt för oss alla. Särskilt för restaurangchefen. Oj oj oj! Det märktes att hon hade gjort fel förut med. Den andra personalen var väldigt irriterad. Jag var gråtfärdig. Nåväl, vi blev erbjudna pajer, soppa eller lasagne och det slutade bra. Vi fick en god kaka till kaffet. Och det bästa av allt var att vi slapp betala hela kalaset. Jag har aldrig varit med om maken! Istället samlade vi in matpengar till en ideell förening.
Jag brukar inte ta på mig att beställa mat för stora sällskap. Jag ska inte göra det igen på ett bra tag. Om ett år kan jag nog skratta åt det hela. Redan nu i kväll är det ju en bra historia. Fast för mina kollegors skull och de som gick i pension hade jag hellre önskat mig en redig och fin middagsbjudning som hade kostat det vi hade gjort upp om från början.

Förra gången vi kom hem från Norrland hade min bil blivit krockad och något var fel på tvättmaskinen.
Nu när vi kom hem igår hade toaletten nere spruckit sönder helt i vattenbehållaren och kranen i det ändå väldigt trista badkaret läckte. Alltså är det dags för badrumsrenovering här hemma NU! Sånt går inte att vänta med.
Jag har varit till en kakelaffär idag och sett ut ungefär hur kaklet ska vara i vårt nya badrum. Ja, just det, det ska kaklas. I vitt och blått.
Jag har tagit hem en broschyr som berättar hur man bygger in avloppsröret och sätter dit en vägghängd toalett. Tänk att ha rent under toaletten, en sån lycka!
I ett skyltfönster i Sundsvall har jag tidigare sett ett fint badkar i grått och vitt. Det ska jag leta upp här hemma med.
Hur ska man underbehandla golv och väggar då? Jag och grannen ska klura ut det och jobba ihop, med en viktig skillnad, jag tänker inte kakla golvet själv. Det får någon som kan sånt göra. Väggarna kan jag nog klara hoppas jag.
Vi har börjat förbereda oss för att ta bort badkaret och toaletten och handlade rörstopp och avloppslock idag. Leif har börjat ta bort skruvarna i toaletten.
Planer är lätta att göra upp. Med att ta ett steg i taget, så går det nog att fixa till. Det var inte det här vi skulle göra nu till sommaren, men ibland blir det ändrade planer.

Idag har vi varit på hundtävling. Grannens Vittra, en svart labrador tävlade med sin husse. Hon var så duktig. Husse med. Jag som skulle filma med nya videokameran var inte duktig: jag hittade inte alltid inspelningsknappen. Typiskt! Men början och slutet kom med i alla fall.
Och jag har skrivit flera bloggar idag och något händer när jag ska ändra i texten och jag klickar på backsteg och texten försvinner ut i intet, datorn tror att jag ska gå bakåt till föregående sida. Det är datorns fel! Jag förstår ingenting och så är det bara. Jag blir galen!
Åter till hundarna, vilka olika personligheter de är, ingen lik den andra. Roligast efter Vittra, var den lilla pudeln och som tredje roligast var den lydigaste hunden som jag gissar kom etta totalt. (Den kom visst tvåa fick jag veta sen.) Hunden som sprang iväg från tävlingen var ju också rätt kul att se…
Jag förstår att hundar för människor tillsammans. Folk vi aldrig hade sett förr pratade på direkt, som om vi kände varandra. Och vi som inte ens har hund. Jag har själv inte någon längtan efter hund. Fast jag kan förstå att andra älskar hundar. Jag älskar katter. Katter får mig att koppla av och känna vardagslycka. Särskilt min gulleprosit. Och när jag säger kisse till hunden Vittra, betyder det att hon är min favoritkatt bland hundar. Så är det! Grattis till förstapriset! Foto: grannen!

I morse kunde jag inte sova. Det brukar vara så första natten i Norrland. I stället för att ligga och vrida mig i sängen gick jag upp 5.40 och duschade. Det skulle jag aldrig göra hemma. Sedan satte jag mig och tittade på video, sista avsnittet av Chicago Hope. Jag är svag för vissa såpor. Särskilt amerikanska. Undrar om jag någonsin kommer att åka dit och se USA med egna ögon. Jag är ju inte så förtjust i att flyga.
Det blåser kraftigt ute. Vi har gått en promenad med grannarna och vi ska dit på middag i kväll. Det ser jag fram emot. Leif har klippt gräset. Jag har rensat lite i rabatten. Vi har skruvat ihop den gamla snickarbänken från skolan som bytte bänkar nyligen. Den kommer att stå bra där nere i källaren.
På radion lyssnar vi på Restakuten. Folk kan mejla eller ringa dit. Där gör en kock förslag till maträtter, utefter vad de har för rester hemma. Sånt gillar jag. Att ta vad som finns och göra något nytt. I bästa fall blir det gott också. Annars är jag inte direkt förtjust i matlagning. Men pannkakor varje torsdag vill jag ha.
I dag ska jag ta det lugnt och bara vara. Så småningom får jag väl en idé om vad jag vill göra och orkar börja, kanske.

Nu packar vi för att resa norrut till vårt hus. Det blir första långresan med nya bilen. Eller “pilen”, ska jag kanske kalla den för, snabb är den. Vi har med oss en gammal snickarbänk som jag fått från en skola, som köpt nya. Bänken ska stå i källaren.
Å, vad jag längtar. Vi ska göra ett stopp i Gävle och hämta en gräddsnipa och en sockerskål i perfekt skick. Blått band, såklart! Samlandet är märkligt. Jag vill ha finare och finare delar. Porslinet är ju för sjutton minst femtio år gammalt. Och ändå vill jag att det ska se nytt ut.
Jobbet har varit särskilt bra de sista dagarna. Jag använder mig mycket av Bamse där och idag hade jag med en serietidning som vi turades om att läsa med olika roller. Jag hade tagit en hög tidningar från en påse i klädkammaren. De var från 1984! Vad tiden går. Avsnittet handlade om Bamse som jobbade i skogen medan Brummelisa var hemma med tre barn och gjorde “ingenting”. Hon ville träffa andra vuxna att prata med och Bamse erbjöd sig att vara hemma och de bytte jobb för en dag. Ja, gissa hur det gick. Han brände gröten tre gånger. Middagen blev stulen. Han sydde ihop Nallemajas klänning med byxorna osv. Slutet blev att de båda föräldrarna turades om att vara hemma och att gå till jobbet. Jag gillar Bamse!
I vår familj går alla till sina jobb nu. Äntligen har ungarna arbete båda två.

Jag har för en gångs skull gjort något särskilt i dag. I vanliga fall skulle jag inte ha gjort något särskilt. Det här var ingen vanlig söndag…
Först lade jag upp ett par nya byxor, som jag köpte för två månader sedan. De har legat i en hög och väntat på mig. Sedan gick jag på öppet hus hos min kära fröken Gunvor. Hon fyllde 75 år i tisdags. Det var roligt att se hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Mest fascinerad blev jag av att se barnbarnbarnets pappa visa tungan för bebin och se att hon svarade på det efter en lite stund. Numera vet föräldrarna om att bebisen tidigt härmar och har utbyte av en sådan kontakt. Att knyta an är så viktigt. Och jag är så glad att ha kontakt med Gunvor. Hon har dessutom känt mig sedan jag var 6 år gammal. Oj, så länge! Och snacka om att jag är bra på att härma Gunvor, jag har ju gått i hennes fotspår både här och där…
Gunvor – Dana:
småskollärarinna – lågstadielärare,
speciallärare – specialpedagog,
talpedagog – talpedagog,
sjunga i kyrkokören sopran – sjunga i kyrkokören alt
Och med bara en blick så vet vi att vi tycker om varandra! Det är kontakt!
Fler människor fick Leif och jag möta i dag när vi skulle träffa Astrids pojkväns föräldrar, Ankie och Olle, för första gången. Jag var lite orolig innan. Tänk om jag gör bort mig och vad ska Astrid säga då? Vågar jag berätta om att jag bryr mig om vad det står på bilarnas registreringsskyltar, särskilt min egen? Att jag är höjdrädd och inte gillar musslor t ex. Men nej då, det gick bra att prata med dem. Det är ju inte självklart att det går bra att träffa nya människor, men jag hoppas att vi ses igen och jag tror att Erik och Astrid är nöjda med oss föräldrar. Jag vet att vi har fina barn! Jag är nöjd idag!

Nu har jag skrivit dagbok i tre månader och jag har oftast inga svårigheter att komma på vad jag ska skriva om. Det bara flyter på. Jag ägnar en hel del tid till att formulera mig så att jag blir nöjd, att hitta de rätta orden och att inte upprepa uttryck för ofta. Stavningen är viktig. Och stilen. Jag är pedant med mina egna texter. Jag avskyr när jag missat något i stavningen. Ibland önskar jag att kunde strunta i det. Men nej, jag är där och ändrar.
Idag på text-tv såg jag att någon skrivit om öresundstågen från Karlskrona, “tågena”. Det ser illa ut i mina ögon. Jag är säkert både känslig i läsögonen och yrkesskadad. På Biltema sålde de´”bilmug” för 29 kr. Ibland är det bara roliga missar. På Bauhaus sålde de en “arbetsbank” förut
Jag kan säkert vara en pest för folk, eftersom jag gärna påpekar felen. Jag har den uppfattningen att ska texten finnas så att andra kan se den, då är det fint om det är rättstavat och med hyfsad meningsbyggnad. Vad kan annars föräldrar och elever tro om oss lärare annars? Att vi inte kan stava? Va? Tja, jag medger att det finns värre saker som inte ska förekomma i skolan, som ändå finns. Och det finns viktigare saker att bry sig om än stavning. Och hellre stava fel än att inte skriva alls! Såklart! Och så här tänker jag! Även solen har sina fläckar, som Leif brukar säga.
Jag korrekturläser gärna texter. Skulle jag byta jobb, skulle det bli till inläsare av böcker och korrekturläsning. Kanske skulle översättare vara något för mig?
Vad var det nu jag började med? Idétorka? Det har jag då inte än!

Vädret växlar snabbt mellan det varma, sköna till det kallare, blåsigare och inte lika sköna. Blommorna får hämta andan nu ett tag och bladen på träden likaså. Undrar hur det blir med plommonblommorna bara, trädet blommar för fullt, men var är då humlorna? Magnolian är grön och har några blommor kvar. Gullvivorna, löjtnantshjärtan och pärlhyacinter blommar med. Snart är liljekonvaljerna och tovsipporna i blom. Äppelblommen är knoppigt stor och skär. Jag hänger inte riktigt med.
Varje kväll går vi ut i skymningen och letar efter sniglar. Är vi duktiga nu och tar död på dem så slipper vi plågan till senare delen av sommaren. De blir färre för varje kväll vi går ut. Som flest var det ca trettio. Nu är det fem ungefär varje kväll. Kylan håller dem borta med.
Jag kommer inte att så något i år heller. Det är ingen idé. Ingen vattnar. Jag föredrar perenner som kommer upp år efter år utan större åthävor. Jag ska sätta en till krusbärsbuske kanske. Jag tycker om krusbärsmarmelad.
Rosorna är planterade. En Lykkefund – honungsrosen Rosa helenae, ska klättra upp i schuberthäggen. En kinesisk gulros, Rosa hugonis, ska växa på ängen mot ena grannen till. Då kan jag sitta på det lilla berget och läsa något och titta upp på de enkla, fina blommorna.
Det är fint att drömma om sin trädgård. Drömmar är viktiga att ha.

Jag har precis kommit hem från kyrkokören. Vi övar Vivaldis Gloria, ett stycke jag aldrig har hört förut. Med hjälp av min närmast sittande körkamrat, går det att komma igenom ändå, jag är snabb att lyssna och följa med, följsamhet är en bra egenskap i en kör. Däremot är följsamhet inte bra om andra i kören sjunger fel. Då är det bra att ha en egen vilja med. Att precis som i livet, våga följa sin egen röst. Och åter till att i kören följa andras röster till denna gräns – vilken balansgång!
Att vara i balans är också en strävan. Och jag är inte riktigt i balans just nu. Jag går en balansgång just nu, lite vingligt tar jag mig framåt. Då är det skönt att gå till kören och koncentrera mig på att följa tonerna och notvärden och lyssna på musiken som vi skapar. Vi sjunger riktigt bra emellanåt. Vilka klanger Vivaldi satte ihop som vi kan förvalta. Musiken blir ett stöd som håller mig och som jag kan tillåta mig bli hållen av.

Nu sitter jag och skriver, såklart, och har inget särskilt för mig. Jag har en massa jag borde göra och jag struntar i dessa “borden” nu. T ex:
Jag borde dammsuga upp jorden i hallen som jag spillde ut från de nya rosorna nyss.
Jag borde plantera rosorna som jag köpte i helgen.
Jag borde dammsuga hela nedervåningen.
Jag borde läsa klart boken som jag skulle ha läst inför föreläsningen i morgon.
Jag borde åka och handla ägg till min torsdagspannkaka och frukostmat.
Jag borde och borde. Så trist ord. Jag tappar lusten helt bara jag tänker så.
Däremot så har jag jobbat i dag. Jag har suttit och tittat på en massa tv. Jag har gått till viktväktarna och betalat en hundring för att det var mer än 10 veckor sedan jag var där. Jag har kommit under gränsen för vad jag ska väga som högst enligt förutnämnda viktväktarna. Jag är nöjd att Mike har varit på sitt nya jobb, andra dagen idag.
Jag känner mig faktiskt rätt så energilös idag med. Jag tycker att det räcker med att sitta och lukta på magnolian. Och blommorna är så vackra!
I skolan när jag var liten fick jag lära mig att det var tråkigt att upprepa jag och jag och jag när man skulle skriva. Det lyckas jag strunta i rätt bra också.
Tja, vad mer? Jo, jag har läst tidningen Hälsa, om Maria, min kära Maria, som fick en stroke! Det kan hända vem som helst, särskilt yngre kvinnor i fyrtioårsåldern numera! Äldre kvinnor med.

Idag har jag varit på ett föredrag på Gestaltakademin, som handlade om barn och terapi. Jag är fullt nöjd över att vara där jag är i mitt jobb, tillsammans med barn, och har ingen längtan till att bli gestaltterapeut. Däremot längtar jag efter det synsätt som gestalt har, att vara del av ett sammanhang och att vara sig själv, som jag är, som du är, i möten.
Jag jobbar mycket med att bygga relationer, speciellt med barn och ibland behöver jag jobba med mig själv, för att få mina gestalter hela och helade. I kyrkan sjunger vi en sång med texten “Gud gav mig gestalt.” Just så känns det faktiskt.
I mötet med andra väcks ibland känslor som jag behöver bearbeta. Jag möter andra som bär på sina rädslor. Jag vill inte vara rädd. Det tillståndet förlamar mig och förminskar det som är gott för mig. Jag vet idag att jag uppskattar ett gott skratt och att skratta ihop med andra. Jag vill skratta mer! Och vara arg mer. Och gråta mer. Och vara som jag är, just nu!

Nu är det full fart i telefonen med folk som ringer och vill köpa min gamla bil. Det skär i hjärtat att sälja den. Dex har varit en trogen följeslagare i fem och ett halvt år nu. Ja, den heter Dex, jag har inte skrivit fel.
Helst skulle Astrid ha kunnat ha bilen, men det har hon inte ekonomiska möjligheter till. Hon får köpa en annan bil senare, när hon har jobb och bostad fixat.
Jag trodde inte att det skulle vara så många som ringde och så snart. Astrid tvättade den på utsidan i lördags och jag får snabbstäda den inuti när hon kommer hem ikväll.
En kommer ikväll och tittar och en i morgon.
Ska jag pruta på priset? Finns alla papper i ordning? Skulle jag ha satt ett högre pris? Är det verkligen en bil för en karl? Många frågor har jag. Helt klart är att bilen går bra. Och den är rolig att köra.
Kära Dex, hoppas att du kommer till ett fint och trevligt hem där de tar hand om dig riktigt bra! Tack för alla dessa år!

Något ska ju finnas i rubriken, och jag ska inte luras här idag lovar jag. Jag bara tänker på vad roligt det låter med alliteration och faktiskt såg jag månen för några dagar sedan mitt på dagen.
Första maj är inte vad den varit för mig längre. I stället för att gå ut och demonstrera är jag hemma och pysslar i trädgården, precis som de flesta andra som äger en bit jord. Klasskillnaderna har ökat sedan 70-talet och inte många bryr sig om det numera. Sånt pratar man inte om längre, olika klasser.
Jag minns att just idag var det trettio år sedan jag gifte mig för första gången. Hur kunde jag ens komma på tanken? Vi fick gå till kungs, för jag var omyndig. Jag borde ha varit omyndigförklarad med. Nåväl, jag kunde flytta hemifrån och det var väl det som var det viktiga då.
Idag är jag lyckligt omgift sedan tjugotre år och det är mycket mer tänkvärt. Oj, bara vad åren går… Åren som rullar på och livet som återupplevs när magnolian blommar igen, sommarlovet hägrar i fjärran igen, en ny pollensäsong är igång igen och längtan efter en smalare kropp till bikinin kommer igen. Mycket är lika år efter år. Och likväl blir jag äldre, gråare och tröttare. Bara jag inte kommer på sedan att åren som bara gick förbi, var det livet? Va? Lurad? Jag var på ett föredrag hos Gestaltakademin om vardagslycka i veckan. Där fick jag med mig ett fint citat som jag vill dela med mig av: “Vardagslycka kan upplevas om och om igen!” Tänk bara – om och om igen, och igen tills det är … slut! Eller blir en ny början och en ny vår…