Jag är jättetrött! Jag kom hem tio över fem, duschade, la mig på soffan. Såg på Dharma och Greg, somnade, vaknade med huvudet i helt fel läge, aj, såg början på Larry David och gick därifrån efter halva avsnittet. Jag har inte ätit middag än och nu kurrar det i magen. Tröttheten beror säkert mycket på omställningen av tiden. Jag är inte så trött på kvällen och sen jag upp på morgonen alldeles för tidigt.
Så vad har resten av kvällen att bjuda på? Planering av morgondagen, absolut! Behöver träna att spela piano till Gullefjun. Ta fram en sångtext till “Jag ska följa dig genom eld och vatten, över land och hav…” Hur går resten av den sången?
Jag ska hjälpa Mikael träna att läsa tysk fonetik. Välbehövligt och roligt att hålla på med det för mig. Han ska klara en tenta i april. Jag behöver inte bevisa något alls. Varken med fonetiken eller tyskan.
Äta är bra.
Om två dagar är det påsklov. Då kommer säkert tidsomställningen hinna ifatt min dygnsrytm. Eller tvärtom!

Söndagkväll i sen skymning. Det är ljusare ute ikväll, det märks.
Vi har ätit en god middag som jag lagade till med Leif som stöd. Vi har våra olika maträtter som vi gör. Kött är inte min nisch riktigt. Det var nu första gången som jag stekte fläskfilé i gryta. Jag både tycker om att laga mat och samtidigt inte. Mitt självförtroende är inte så högt i köket. Och ändå brukar det i oftast bli hyfsat – när jag nu kan säga det själv. Värst är att laga mat till folk som är erkänt duktiga matlagare och som älskar att göra det.
Jag föredrar i alla fall en hemlagad måltid än en med halvfabrikat eller ännu värre – färdigt att värma. Det går bara an på jobbet. Och jag lagar hellre mat med sällskap i köket, än att stå ensam och övergiven där och känna mig som ett offer. Hur många gånger har jag eller Leif stått där för att maten bara måste upp på bordet? – och den mesta vardagsmatlagningen i alla dessa år har vi Leif att tacka för i den här familjen!
Att tacka för maten är en viktig sak, att både tacka den som har lagat den är självklart och att också känna tacksamhet för att ha god mat att laga till är lika viktigt, annars känns inte måltiden riktigt avslutad. Och nu, är det slut för idag med matprat! Tack för mig!

Förändringar kan vara till det bättre eller till det sämre. Ibland märks ingen skillnad utåt eller inåt eller så blir det ingen skillnad alls. Att Leif inte kan använda sin högra arm är en förändring i hans liv som utlöser hans känsla av att ha tråkigt. Han kan se det positiva i att han blir skickligare i att styra sin vänsterarm. Och, det är en vits att kunna använda två armar. Livet blir onekligen enklare.
Förändringar i mitt liv just nu, är att Leif och jag kommer varann närmare och han sitter just nu och pussar mig i nacken… Jag kan vara förvånad över att min beskyddarinstinkt för honom är så stark.
Känslorna i livets karusell går ibland på tomgång, ibland är det dynamiskt och rör sig fram och tillbaka. “Vi (människor) är inga maskiner”, är ett av mina favorituttryck. I det ligger att vi har känslor alla, som vi visar mer eller mindre. I min dagbok skriver jag om just upp- och nedgångar.
En del människor tycker inte om att känna så mycket som jag verkar göra. Eller vill kanske bara känna lite. Eller vill bara erkänna några känslor. De trevliga, positiva känslorna. De otrevliga, negativa känslorna kan ju vara farliga…
Till och med vad jag skriver här kan väcka olika känslor för den som läser, har jag förstått.
Jag kommer inte att undvika att skriva om ångest, glädje, roligt eller jobbigt. Det är ju en dagbok! Dagar kommer och dagar går – känslorna kommer också och går.
Du som läser min dagbok, har chansen att se vad som fyller mina tankar något.
En klar och tydlig förändring idag är att chansen att kommentera vad jag skriver är borta ett tag. Skriv i gästboken! Mejla! Skriv ett vanligt brev! Ring! Fundera över ditt eget liv! Eller bara läs…

Nu har vi ätit våfflor, denna våffeldag. Leif och jag har gjort så i 23 år. Ungarna trodde inte sina öron riktigt. Vi är nog hyfsat bra på att upprätthålla våffeltraditionen… Men hur är det med semmeldagen? undrar Astrid. Nej, den missade vi i år.
I morgon ska jag åka in till stan och träffa mina 119 kurskamrater, som också har gått vidareutbildningen Grav språkstörning. Kanske får vi veta om vi har en mission att fylla. Eller är det ett stort missriktat utbildningsfiasko? Vågar jag verkligen formulera mig så? Ja! Det är ju ändå min dagbok. Jag kan skriva vad jag vill. Ha! Och mycket har jag lärt mig på de kurserna – jag hade aldrig sökt det jobbet jag har nu, om jag inte hade haft den utbildningen i ryggen.

Har kommit hem från jobbet nyss. Det har varit en intensiv och ändå rätt rolig dag. Arbetet är ibland svårt att släppa och det är en stor och viktig del av mitt liv. Oftast är det en massa att fixa till morgondagen. Jag kan inte bara gå till jobbet, jag måste veta vad jag ska göra där med. Och vara beredd på att ändra planerna. Flexibilitet! Kalla mig flexibel! Däremot är jag inte det alltid. Jag har svårt att ändra mig i vissa lägen. Jag saknar gamla arbetskamrater, som har slutat och dött. Jag har ingen riktig bästekompis där just nu. Nu har det varit en period av saknad. Leffes olycka triggar såna tankar. Han kunde ha dött på isen! Jag har ett stort behov just nu av att vara både omtyckt och behövd. Och på jobbet har jag känt mig ensam ett tag. Igår berättade jag lite där hur det kändes. Och konstigt nog är det i dessa lägen som saker förändras och blir bättre. Det är bra att vädra i garderoberna ibland och släppa ut skeletten. Och den här hemsidan med blått band-albumet har jag fått mycket beröm med från lite olika håll! Jag blir så himla GLAD att höra sånt!!! Tack! Jag får omdefiniera mig lite nu med, Dana – talpedagogen, är också Dana – med Blått band-bilder på nätet.

Idag är det söndag och friden råder i huset. Ungarna sover och Leif och jag har ätit frukost och läst tidningen. Tvättmaskinen sköljer i tvättstugan och katten ligger och sover i en fåtölj.
Jag håller på med min hemsida och skriver det här och lägger in nya bilder i ett nytt album, “Det här vill jag ha”.
Vill ha och vill ha… Jag är lika glad för det jag har just nu ändå, och jag har fått en påminnelse om att det inte är saker i en hylla som gör en lycklig. Fast det visste jag innan. Och saker kan ge lyckokänslor de med. Det är inte svart och vitt detta med att samla och ha sin familj. Inte är jag totalt glad, lycklig och nöjd alltid, när hela familjen är frisk och kry. Just nu är jag tillfreds över att Leif är hemma. Att ungarna och katten är hemma. Att jag har en hemsida. Att tvättmaskinen fungerar. Att det går mot vår. Nu är nu!

Borta trist och karl´n hemma bäst! Nu är Leif hemma igen. Han mår mycket bättre idag. Armen är svullen och vissa delar är djupt blå. Nu har han ett digert träningsprogram att göra varje dag. Leif får inte belasta armen och musklerna på en månad. Inte vrida den heller.
Jag är så glad att Leif är hemma igen och bara på ett rops avstånd. Han har fått en ny munk-tröja-jacka, som är rymlig att ha armen i. Jag har klippt sönder några t-tröjor som bara är att trä ena armen och huvudet igenom. Tur att han inte är fåfäng med sitt utseende hemma. Han skulle inte vinna någon Bäst klädd-tävling just nu. Inte jag heller för den delen. Hemmaklädseln är slapp, minst sagt. Så klär jag upp mig något när jag ska ut bara.
Astrid och Erik åkte och handlade, pantade glas och slängde papper. Tack! Jag kunde sitta och slappa under tiden och sedan lagade jag mat. Vad skönt att känna sig ledig en stund. Skönt att barnen är stora. Skönt att det är varmare ute. Skönt att ha sin älskade man hemma!

Nu är Leif opererad och ligger matt och trött. Han började dricka jos och drack lite kaffe till en macka. Axeln är ordentligt svullen. På onsdagen ska han röntgas igen för att de ska se om det verkar bra.
Alla är snälla på avdelningen och ingen sa till mig att jag skulle gå, trots att besökstiden var slut. De är kanske glada att någon är där och sköter om honom. Och Leif slapp ringa var femte minut för att få hjälp att dricka. Nu klarade han av det själv, innan jag gick.
Nu går behandlingen vidare med träning med hjälp av en sjukgymnast. Smärtstillande. Läkning. Vila.

Nu har de bestämt sig för att operera Leif. Han får en helt ny ledkula. I metall, antar vi. Jag åker in tidigt på tisdagsmorgonen och hjälper honom att duscha och raka sig. Sedan får han vänta tills det blir hans tur. Troligen på eftermiddagen. Jag ska som tur är, vara i stan på Lärarhögskolan, så jag har nära att åka till Sös efteråt.
Vad fort det går, när livet ändrar riktning. Leif gick hemifrån en solig lördagmorgon, och har inte kommit hem än… Och han kommer aldrig mer komma hem, som han var, med hela sig. Leif undrade, när vi pratade om det här, om man möjligen kunde få ta hem benbitarna efteråt… Ha ha!
Han har sin säng med utsikt åt vårt håll. Leif har redan funderat på hur han ska kunna börja jobba. Jaja… Det blir nog inte den här veckan i alla fall!
Nu, tisdag em, är han opererad med en platta och skruvar. Kommer snart upp på avdelningen igen. De avstod från ny ledkula. Om detta inte blir bra kan kulan bli ett alternativ senare.

Leif faller när han åker långfärdsskridskor och bryter armen uppe vid ledkulan. Han ringer mig: jag har ramlat, kan du hämta mig? Javisst, jag ska bara äta lite först. Sätt dig på en sten i solen… Leif ringer igen: Jag tror jag har brutit armen. Jag bara rusar och kör till Farsta, där han är på Drevviken. Han låter lite, med betoning på lite. Gnyr liksom. Leif kommer inte in i bilen bara. Jag ringer 112 och kan bara inte låta bli att vara känslosam. När ambulansen kommer verkar de tro att det är jag som är skadad. Leif står stel som en pinne av smärta. Han gör mest tysta grimaser. Ju mindre han låter, desto mer ont gör det. Nu får han smärtstillande sprutor och piller.
Jag vill skydda honom och ta hand om honom.
Leif är vid gott mod ikväll. Vi hoppas på operation i morgon.

Nu ser jag fram mot en skön helg hemma. Kanske tar jag fram dammsugaren. Kanske får vi besök i helgen från Norrland. Kanske kommer våren snart… Planer görs upp och kommer kanske att följas. En sak vet jag att jag gör: flyttar över bilderna i albumet till mitt riktiga webbhotell. De har uppgraderat sina servrar, så att jag kan ha mina bilder där. Kanske efter våra mejl och påstötningar? Vem vet? Solen skiner och under snön finns nog snödropparna klara att sticka upp. Jag ska hjälpa gubben Tö att gräva bort snö i en del rabatter. Vi har massor av snö kvar. Jag kommer att gå omkring i min lilla värld. Kanske, kanske ta en promenad. Helst inte åka och handla. Men dricka te. Läsa klart Gardells bok Så går en dag och kommer aldrig åter. Se på tv, om jag vill. Vila.
Trodde jag på fredagskvällen! Inte att Leif skulle falla illa på isen i morse, lördag och bryta ledkulan i axeln! Min älskling! Han blir opererad på måndag.

Jag tycker inte om att vara hemma från jobbet. Först är det jobbigt att ringa och säga att jag är sjuk – tänk på alla uppgjorda planer jag saboterar. Jag vill att alla ska vara på sitt jobb alltid! (Ha, vilket önsketänkande!) Sen har jag svårt att bestämma mig för att vara hemma. Och när jag ska tillbaka dit så har jag sån ångest, dvs en rädsla för framtiden och vad den för med sig. Vad har jag missat? (Massor) Kommer någon ihåg mig? (Ja, ja…) Kommer jag ihåg vad jag ska göra som talpedagog? (Jag har ju full frihet att bestämma!) Duger jag? (Duger jag för mig, så kan det väl räcka!) Duger det jag gör? (Lita på att andra säger till annars..) Kan jag återta kontrollen? (Har jag nånsin kontroll eller är det bara en känsla av att ha kontroll?) Ångesten sitter i magen. Den bultar i hjärtat.
Sen träffar jag barnen… och vips så försvinner känslan av tid och rum och kropp…. Märkligt!
Kanske är det inte så svårt ändå att komma tillbaka i morgon, när jag tänker efter?

Bäst är att vara helt tyst och det går ju bra framför datorn. Inte i skolan och på kören. Nu börjar jag lägga in bilder till fotoalbumet istället. Hoppas att det går att länka, länken kommer från en annan server än från hemsidans. Vilken teknik det finns, jag fattar inte hur alla ettor och nollor blir till bilder och kommunikation. Det är stor ingenjörskonst precis som Porjus kraftstation var på sin tid.
Idag berättade jag om hemsidan för kören. Kanske går ni in och tittar och skriver en kommentar eller i gästboken… Bara titta går bra med såklart. Kanske får ni veta ett och annat om mig som ni inte visste tidigare. Och ni vet säkert saker om mig som jag inte skrivit alls om. Hm! Det är ju utlämnande att skriva om sig själv. Jag skriver och tar bort, skriver nytt och ändrar om. Det är ju lite bakvänt med en offentlig dagbok, såna ska ju vara hemliga eller läsas efter ens död eller ges ut som bok som Bridget Jones dagbok.
Till sist ett Grattis till Annika Lantz på 36-årsdagen!

…mer bildligt talat. Förkylningen är lite bättre ikväll. Och jag stannade hemma idag. En förkylning tycker jag kanske är ok ibland, men inte två så nära i tiden som det var nu. Nu! Men som jag sa när vi sjöng i lördags: Go with the flow. Tolka det som du vill… Det låter bra, eller hur! Vad händer nu med porslinsbilderna börjar någon undra? Jag mejlar webhotellet varje dag och fick svaret “snart” idag. “Snart” ska de uppgradera sin GD – och då får jag in mina jpegbilder lätt? i ett förhoppningsvis trevligt album. Tja, lätt är det aldrig med datorer, tålamod och en vilja att fixa problemen behövs. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Nu börjar Vita huset snart på tv. Det är en jättebra serie. Jag sätter på videon samtidigt. Då gör det inget om jag somnar på soffan.

Igår var en fin dag. Och idag är jag genomförkyld, nyser, hostar och blir röd om nosen. Jag skulle ha suttit vid datorn idag och lagt in bilder till blått band-sidan, trodde jag. Mike hade hittat ett jättefint album att lägga in bilder i och sedan stor besvikelse: webhotellet kan inte administrera albumet med jpgbilder. Ska jag verkligen behöva byta leverantör efter futtiga två veckor? Va? Jaja, de ska få sin sista chans att komma med förslag till lösning. Jag som vill ha allt nu… måste vänta! Men videosnutten från igår och länken till Yamandú fungerar! Ha! Och jag har lite whiskey att kurera mig med. Och ikväll kommer ett nytt avsnitt av Six feet under. Leffe lagar sjömansgryta. Gott.