Jag har levt med gestaltterapi i ganska precis trettio år. I starten var jag tvungen att få hjälp i en kris, som utlösts på jobbet. En god vän rekommenderade gestaltterapi och jag ringde deras kontor med darrande händer och röst och fick ett namn, en terapeut att gå till.
Jag gick sedan både i gestaltgrupp och individuellt i flera år. Det var en livsnödvändighet att få hjälp att bearbeta det som hänt i mitt liv. Jag ville lära mig: Hur skulle jag kunna vara en tillräckligt bra mamma till mina barn? Hur skulle jag kunna vara en god maka till min man? Hur skulle jag klara av att arbeta med människor som inte var ett dugg lika mig? Hur skulle jag kunna möta andra människor i mitt yrke som lärare om jag inte visste vem jag själv var och ville? Hur skulle jag räcka till alla? Och framför allt, hur kunde jag ta hand om mig själv? Det var en stor fråga. Andras behov var viktigare att se till än mina egna. Jag hade trängt bort känslor, som ibland pyste upp och blev till riktiga odjur. Jag blev rädd för mig själv emellanåt, för jag var rädd för mina känslor, det var obehagligt att ha dem. Förbjudet att vara arg framför allt. Och ändå var jag arg.
Genom åren fanns en dröm att få arbeta med vuxna människor och bli gestaltterapeut. Den drömmen tog jag på allvar och startade min utbildning 2008 i Danmark.
Nu har jag min egna firma med gestaltterapi, inne och ute, och med avspänningsmassage för den som hellre vill det. Vi har olika behov för att komma till ett lugn inom oss. Självkännedom är så viktigt.
Sen är det inte så att allt är frid och fröjd i resten av livet. Vi är ju själva en del av livet, som går sina krokiga vägar, hit och dit och upp och ner. Gestaltterapeuter är inte vaccinerade mot livets sorger och utmaningar, även om vi har en gedigen utbildning. Vi är också människor. Men vi har en värdefull grund att stå på när det gungar.

Den ena bilden är från en vacker bokskog i Danmark.
Den andra bilden är en stockros från Danmark som har överlevt en vinter i norr. Jag är en stockros. Också.

Jag fick en tavla med en vacker ros en gång, när jag slutade på en skola. På baksidan står det ”DU ÄR EN BLOMMA”.
Vi är nog alla blommor. En del har knappt kommit upp ur jorden. Andra är i knopp. Några har slagit ut i fullt flor och en del är i vissning. Fortfarande blommor dock. Blommans livscykel.
Vilken blomma är du? Eller vilka blommor har du varit genom livet hittills?
En del vill se sig själva som djur. En katt, ett rådjur, ett lejon eller en kamel?

Jag som älskar alla blommor har svårt att välja.

En liten skör lila viol, som slog ut till en ståtlig pion och som doftar som en lilja, och som står upp med samma grace som en vitsippa ihop med andra i ett fält på våren?
Det beror ju också på vilken jordmån vi är i eller har vuxit upp i. Hur har vi blivit omskötta eller inte. Har vi klarat oss själva eller ihop med likasinnade? Allt är möjligt.

Tja, att leka med tanken på att vi alla är som olika blommor är roligt.

Lika roligt är det att bjuda in till nyöppning på min mottagning: Dana Gestaltterapi

Som en blomma som växer på ett nytt ställe, med samma erbjudanden:
– gestaltterapi
– gestaltterapi ute i naturen, ”walk and talk”
– avspänningsmassage
– stressbearbetning
– handledning
– drömgrupp
– egen drömbearbetning

Från och med 22 mars har jag öppet torsdagar och fredagar kl 14-18, eller enligt överenskommelse.
Du är varmt välkommen som den blomma du är.

Long time no see. Och när jag är här, så vet jag inte vad jag vill skriva om. Jag gör mig osynlig. Har idétorka. Eller kanske står jag vid ett vägskäl. Hit eller dit? Skriva eller inte skriva. Jag kanske är klar? Svarar som barnen i skolan ofta gör, ”vet inte”. Eller kommer en inspiration flygande? Jo, nu.

Något som händer mig ibland när jag går i något köpcentrum, är att folk inte verkar se mig. De flyttar inte på sig om vi möts. Jag väjer när jag tror det blir krock. Det är som jag är osynlig. Vilket jag inte är. Jag är inte särskilt lång, i och för sig. Inte särskilt synlig heller, gråhårig, osminkad, ordinär så att säga. Som så många andra. Kanske skulle jag synas bättre om jag hade en rolig hatt på huvudet? Rödmålade läppar? Sista modet på mig? Eller är folk bara så inne i sitt eget, så att omvärlden inte finns för dem? Och förlitar sig på att andra ska flytta på sig?
Jag minns när jag gick utbildning till lågstadielärare, att vi hade metodik i idrott. Barnen skulle leka, springa runt med en boll till exempel, öva sig på att ta sig fram-lekar, utan att krocka. Det var en del av övningen så att säga. Kanske behövs sånt för alla idag.

Jag var ute på en pub i måndags. Jag satt där tillsammans med tre andra. Efter en stund märkte jag att en mittemot mig inte tittade på mig. Var det verkligen så? Eller en tillfällighet? Jag satt där och och var uppmärksam, observerande. Sa någonting. Inget ändrades. Jag kände mig osynlig igen. Personens ögon gick från den ena till höger om mig, till den andra på vänstra sidan. Blicken stannade inte vid mig. Jag var varken krockad med eller synlig. Jag kände mig inte bra. Jag tänkte att jag nog skulle gå hem. Höll på att dra mig undan. Gamla upplevelser kom tillbaka. Blev påmind om andra gånger det hänt och känt mig oönskad, ute i kylan. Tänkte att jag nu kunde göra något för att visa att jag fanns där, så jag sa till. ”Jag är här. Jag vill också bli tittad på.”
Jag vet inte om det var bästa sättet just i det här sällskapet. Jag blev skamsen över att jag sa till sen. Varför hojta till? Varför ställa till det? Personen kan välja vem den vill titta på. Jag kan välja att titta på den jag vill med.
Osynligheten kan vara en obehaglig känsla. Att inte räknas. Att inte bli tillfrågad om vad jag sysslar med. Andra är intressantare än jag-känsla.
Jag delar det här med många andra. Hur många blir inte sedda och bekräftade på ett gott, varmt och kärleksfullt sätt? Många. Och jag är som många andra, jag svarar bäst på att vara accepterad och räknad med. Ha en känsla av inflytande, bli sedd och uppskattad. Vilken tur att jag har det så på mitt jobb. Många är osynliga ofta, sällan sedda på det där goa sättet. Tack för den här gången, alla sedda och osedda.

Tillägg:
Hjalmar Söderberg 1869-1941 Ur Doktor Glas 1905

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till varje pris som helst.

I am fond of saying to my students, ”look at the person the way you look at a sunset or at a mountain. Take in what you see with pleasure. Take in the person for his own sake. After all, you would do that with the sunset also. Chances are you wouldn’t say, ’This sunset should be more purple’ or ’These mountains should be taller in the center.’ You would simply gaze with wonder. So it is with another person. I look without saying, ’His skin should be more pink’ or ’His hair should be cut shorter.’ The person is.
The creative process begins with one’s appreciation of what is there – the essence, the clarity, and the impact of what is around us. I would like to approach people the way Henry David Thoreau saw and understood nature: ”The brilliant autumnal colors are red and yellow and the various tints, hues and shades of these. Blue is reserved to be the color of the sky, but yellow and red are the colors of the earth-flower. Every fruit, on ripening, and just before it fall, acquires a bright tint. So do the leaves; so do the sky before the end of the dag…”
The therapist, just like the poet, is able to appreciate the full scope of life around him, including the landscape of his patient’s existance, his physical being, his grimaces, gait and walk. In order to help someone, you must love him on a basic, simple way. You must love the person who is before you and not a goal you set for him. You cannot love future images of the other without absenting yourself from the person sitting in front of you.

Joseph Zinker ur boken Creative Process in Gestalt Therapy

Jag önskar det kunde vara så lätt. Ibland är det så lätt. Och att se sig själv så också med de ögonen. Som jag ser naturen, himlen, hackspetten, som nyss satt på fönsterbrädan. Det som bara är.
Att se hinder eller möjligheter, det gör en stor skillnad.

…min vilodag. Eller inte. Jodå, jag har fått min söndagsdos av sömn och vila. Och dessutom lekt med Rapunzel och varit en snäll häxa, lagat lunch med barnbarnen, lyssnat på gamla disneysagor på kassett med bok, diskat en stor disk, tvättat och spelat gitarr! Kors i taket!
Förr trodde jag att jag inte gjorde något. Nu vet jag att många bäckar små blir en stor å. Smått och gott har jag ätit med. Oj oj oj… kanske för mycket när jag tänker att många bäckar små… hm… dags att dra åt svångremmen kanske för det onyttiga, men goda, i livet.

Igår såg jag filmen om Björn Afzelius. Berörande, nostalgiskt och påminnande om livets förfall och ändlighet. Idag sjöng jag Du är det finaste jag vet, för mina barnbarn. Vilken upplevelse! Den kommer jag sjunga igen. Det är verkligen ord som berör. Vilken underbar kärlekssång det är.

Att det är Anne Linnet som skrivit Tusind Stykker och att Björn Afzelius har översatt den till Tusen bitar är väl känt för alla nu, vid det här laget. Den är också så fin. Både på danska och svenska.

Vad mer? Jo, långa, långa rulltrappan ner till tåget är ny, efter att ha stått orörd i över ett år, stillastående trasig. Nu ska den andra, skramlande som ett tröskverk, också bytas. Människorna i förorten har stort tålamod. Det hade aldrig fått ta så lång tid att lagas och bytas ut, om den hade legat inne på Östermalm, det är jag helt säker på. Ibland har hissarna varit trasiga med. Jag förstår inte hur folk har klarat denna prövning.

Och så till sist… jag vill ha fler klienter. Jag har plats för nya just nu. Känner du någon som vill gå i terapi, så tipsa gärna om mig. Jag erbjuder också avspänningsmassage, handledning och drömarbete. Gestaltterapin är viktigast. I mitt hjärta, är gestaltterapin en av mina viktigaste vårbäckar. Och barnbarnen. Sköna söndag.
Tack för alla delar, stora som små gestalter, som ger en meningsfull helhet.

Jag var på en så himla fin gestaltretreat förra helgen. Minnena av den strålar fortfarande ner i mig. Jag gör den buddistiska morgonhälsningen och mediterar mest varje dag nu. Tänk att det behövs påminnelser om det goda, för att göra det som gör gott.

Vi var i en kursgård i ett skogsbryn. Runtom fanns skog och berg och mossa. På nära avstånd en sjö. Naturen blev liksom till en del av retreaten. Att sitta och titta ut genom fönstren var som att titta på en tavla, om än i ständig förändring. En del förändringar syns direkt, andra tar tid.
Att vara tyst tycker jag om. Att vara tyst var jag inte alltid. Jag är så van att prata för mig själv.
Att låta de andra gå i sina egna tankar och spår, var inte heller så enkelt. Jag tycker om att söka kontakt med människor runtomkring mig och att stänga av den delen av mig var en utmaning. Att inte ens mötas med ett ögonkast. Ibland gick det bra, andra gånger inte. Kontakt är ju också kontakt inåt, till sig själv, uppmärksamt och medvetet. Det är ju också den meningen med retreaten att få ökad kontakt inåt och till sinnena. Att höra när jag hör. Att lyssna när jag lyssnar. Att se när jag ser. Att smaka när jag smakar. Å, så god vegetarisk mat det var.

Tiden, tiden, tiden! Jag återkom ständigt till att meditera över tiden. Trots att det enda som finns är nuet, så vandrar tankarna både till det som var och det som kommer.
Några nya tankar följer med mig, att fundera mer på. Att ta till mig. De håller jag för mig själv. Och så var det skönt att inte ha datorn på och telefonen. Vilken vila!
Jag kommer åka på fler retreater. Helt klart så.

De flesta har skelett i garderoben. Jag med. Och en del har sju stycken i en stor sal. Jag har tillbringat dagen på Axelsons och lär mig avspänningsmassage tillsammans med många andra. Det är verkligen kul att äntligen gå där. I många år har jag av en outgrundlig anledning fått hem deras broschyr om kurser och nu äntligen tagit chansen att börja massera. Jag har verkligen roligt. Det är som att ta på sig ett par skor som passar precis. Lagom stora och sköna. I like!
Jag har blivit masserad tidigare av både amatörer och proffs och masserat andra som amatör. Jag har fått höra att jag har varma händer. Som strykjärn. Och nu är det upp till bevis! Klarar jag att massera andra och klara att göra det efter alla konstens regler? Jag tror faktiskt det!
Jag vill förena massage och gestalt. Först massage och sedan terapi. Jag ska hitta min egen stuns på det hela och hoppas att jag kommer vidare med det här.
Det är härligt att känna kreativiteten komma igång och den arbetar på sina egna sätt och hittar sina egna vägar. Ibland är det bara att följa med i strömmen. Jag gör det nu igen. Här är mina kompisar från massagekursen:

God lördagskväll till min läsekrets.
Har förresten ä och ö bytt plats på tangentbordet sedan 1974? Jag tror faktiskt det. Jag skriver fel ofta just på ö och ä….

Att plocka blåbär är sensitivt insåg jag idag i skogen. Först letar ögonen efter blåbär. Var växer det flest blåbär? Stora bär? Var är det värt att stanna upp en stund? Det är många beslut att ta i de första ögonblicken.
Sedan plockar du bären. Går det enkelt, fortsätter du bara. Om du tycker att mödan är för stor, går du vidare.
Kan du använda båda händerna, går det snabbare att få fler bär. Och kan du rensa redan i skogen, så slipper du ta med dig blad och maskätna dåliga bär direkt. Känsligheten finns i fingrarna redan vid plockningen. Du släpper direkt ett löst bär. Och ett litet bär. Och ett ojämnt bär. Varifrån kommer den känsligheten ifrån? Det är nog gamla kroppsminnen.
Jag funderar på när jag lärde mig plocka blåbär. Hur gammal var jag? Det minns jag inte. Kanske tio år.
Förra veckan plockade jag 1,5 liter. Idag 1,7 liter. Och så en halv liter på baksidan tidigare. Det blir en hel massa. Länge sen jag plockade så mycket blåbär. Men känsligheten finns kvar i kroppen, i känslan, in fingrarna, i ögonen och öga-hand-koordinationen. Jag behöver bara ha en liten pall att sitta på numera. Jag klarar inte att huka mig längre, inte att kröka rygg, inte att sitta ner på marken. Men jag klarar att plocka bär. För sinne och fingrar känsliga för blåbär, det har jag.
Fritz Perls, en av de första gestaltterapeuterna sa: ”Come to your senses.”
Att plocka blåbär är ett bra sätt att göra det på.

Varje gång jag hör The Real Group med ”Alla talar med varandra”, tänker jag på en modell för kommunikation som används ibland i gestalt. I den yttersta cirkeln pratar vi i ett inledande snack, till exempel väder och vind och pratar i klichéer med varandra, utan att bli berörda. Vidare inåt kommer rollagret. Jag är i min roll som ex lärare, förälder, barn osv. Och sedan när vi är mer bundis kommer ett lager med skvaller, där stannar många… Sedan blir det mer intressant med det innersta lagret som handlar om Dig och Mig. När vi delar vårt eget viktiga direkt, med känslor och talar om väsentligheterna utan att vara i de yttre lagren. I kontakt med oss själva och med den andre. Dit kan det vara jättejobbigt att komma, men ack så skönt också. Där jag är jag och du är du.

När jag lyssnar på The Real Group glömmer jag bort att alla instrumenten de använder… är de själva! Helt fantastiskt!

Gå gärna till facebook och ta del av min sida där också. Gilla den helt enkelt!
https://www.facebook.com/pages/Dana-gestaltterapi/345016748914855

Varje sommarlov är det likadant. Jag känner en oändlighet av tid strömma emot mig. Och varenda gång går jag på pumpen. Det existerar ingen oändlighet av tid.
Jag tänker på allt jag vill göra. Det jag kan göra sen. Ingen brådska. Bara vara. Göra det jag vill och har lust med.
Sen kommer alltid det jag måste göra och har ansvar för, de praktiska sakerna som inte tar slut, som inte är ändliga; att sköta om ett hus och trädgård är alltid ett oändligt arbete.
Det värsta är att ha saker hängande över mig. Det som måste göras, för annars blir det bara värre. Myrplågan. Ruttnande virke. Trasigheter. Omålat fult och gistet. Slyet som är bättre att ta bort som litet. Inte ens det gör jag i min oändlighet av tid. Jag ordnar det sen…

Så kommer inget sen. Plötsligt är det dags att tänka på refrängen.
Porslinet står fortfarande kvar på köksbordet. Jag är inte klar med fotograferingen och inventeringen.
Huset är fortfarande inte färdigmålat på fjärde sidan.
Slyet växer vidare och blir högre och högre.
Det som ska bli ny gräsmatta är inte färdigrensat.
Så kan listan göras lång. Och skjutas upp till nästa gång jag har en oändlighet av tid framför mig. Till nästa sommar.

Nu har jag tid kvar av sommaren. Tid att vila. Tid att bara vara. Men jag vet för varje dag som går, att sanden rinner ut i timglaset. Mörkret kommer tillbaka på kvällarna. Vattnet säger kluckande: snart är det höst, snart är det höst.
Oändlighetens sommar är ändlig. Precis som livet. Vad hjälper det att leva i Här och Nu, när allt ändå tar slut?
Tja, i stunder tappar jag känslan av en utmätt tid. Jag bara är i ett flow. De stunderna är bäst. De har precis det som jag älskar: En fullständig oändlighet.