Raijas gästblogg har väckt tankar hos flera. Här vill jag fortsätta hennes tankegång, på mitt sätt.
Diagnoser är inte lätta att ställa. Vem som helst får inte ställa en diagnos. Diagnoser kan stigmatisera. Min vän Aila lever inte längre. Hon hade fått en diagnos, som kändes för tung att bära och utan hopp. Hon tog livet av sig. Å, vad jag saknar henne! Hon berättade för mig om sina besök i psykiatrin och hur läkare som inte kände henne bad att få spela in samtalen och hur hon kände sig osedd och stämplad.
Det finns många som “amatördiagnostiserar” andra. Många lärare gör så med sina elever. “Det verkar autismliknande.” “Kan det vara adhd?” “Hur är det med det kognitiva, är det en svag begåvning eller språkstörning?” En del lärare har en känsla av att något inte stämmer och rekommenderar föräldrar att utreda sina barn. Jag gör så jag med. En del lärare blir frustrerade av “onormaliteten” och vill bli av med eleven, se till att andra som kan bättre, tar hand om eleven, kanske i en särskild grupp. En del säger att det är för elevens skull. Jag tror inte alltid på det. Utstötningsmekanismerna är ofta subtila och de finns nästan alltid där, på alla nivåer.
En del vuxna har aldrig fått en diagnos, men har känt sig annorlunda på olika sätt under sin skoltid och senare i arbetet. De kan känna en lättnad att få veta att en diagnos går att ställa, som svar på sina oförklarliga beteenden. Och så kan det kännas tungt, som för Aila, att få ett papper på en kronisk diagnos, som känns svår att acceptera och som kanske, i ett annat samhälle, i en annan tid, utan denna skam och skuld, inte skulle betyda ett skit. För mig var hon Aila helt enkelt. Hon var inte särskilt lycklig eller tillfreds, men det var sån hon var, och hennes humor var svart, men oj vad hon var rolig. I hennes sällskap kunde jag vara precis som jag var.
Det finns en del som amatördiagnostiserar sig själva, som i en självspegling och som i en blandning av allvar och skämt ser sig själva som det ena och det andra, som t ex Raija gjorde i sin gästblogg. Så kan jag också göra för mig själv eller tillsammans med vänner. Det gör många. Och så kan man gå i terapi för att lära sig bryta med gamla mönster som grundlagts tidigt i livet. Att bli sedd och bekräftad som den den man är, tror jag är det viktigaste av allt. Det är vad terapi handlar om, att i mötet tillsammans med sin terapeut bli till igen om det behövs. Att förstå sina mönster. Att vinna insikter. Att duga för sig själv, först och främst.
Att vi kan känna igen oss i mönstren som finns, visar inte att vi ÄR en diagnos. Det visar att vi är människor. En del kan vara i ett beteende och sen kliva ut ur det i nästa stund. Det kallas för att göra ett val. Medvetet eller omedvetet. En del fastnar i ett beteende och mår dåligt och vill ha hjälp med att se vad som händer. En del stänger av, blir till sten och is och har långt till sina känslor, blir deprimerade hellre än arga eller stressar och lyssnar inte till sin kropps signaler. Vi kan skoja om det och känna igen oss. Vi kan på allvar känna att något är fel och vara villiga att arbeta med oss själva i en terapeutisk process, som kan ta ett helt liv. Det är inga nya idéer. Till och med Sokrates sa: Känn dig själv!
Gamla mönster följer oss gärna från generationer tillbaka. Dysfunktionella familjer finns det många. Vi är många som har svårt för det ena eller andra, ibland pga störningar i familjen, ibland pga trauman av olika slag osv. Skulden kan kännas stor. Vems är då skulden? Ingen vill ha skulden. Någon får bära skulden. Skuld är rena rama skiten och en tyst vrede i mitt sätt att tänka och jag tänker inte bära runt på sån skuld mer.
Ingen kan ändra någon annan. Att tro att det går, är att lura sig själv. Du kan bara ändra dig själv. Jag kan bara ändra mig själv, om JAG själv vill. Gode Gud, tack och lov för det. Vilken lättnad! Vilken enorm frihet! Jag bestämmer över mig. Du bestämmer över dig. Och vill du ändå bestämma över mig och vilja förändra mig, så har det inte med mig att göra, utan med dig.
Idag är det påskafton, en traditionell dopdag. Jag är döpt i påsktid, en långfredag 13 april i Skagen. Dana är mitt dopnamn. Det är det finaste namn jag kan tänka mig.
Jag är fin helt enkelt!
Glad Påsk!
