Raijas gÀstblogg har vÀckt tankar hos flera. HÀr vill jag fortsÀtta hennes tankegÄng, pÄ mitt sÀtt.
Diagnoser Ă€r inte lĂ€tta att stĂ€lla. Vem som helst fĂ„r inte stĂ€lla en diagnos. Diagnoser kan stigmatisera. Min vĂ€n Aila lever inte lĂ€ngre. Hon hade fĂ„tt en diagnos, som kĂ€ndes för tung att bĂ€ra och utan hopp. Hon tog livet av sig. Ă
, vad jag saknar henne! Hon berÀttade för mig om sina besök i psykiatrin och hur lÀkare som inte kÀnde henne bad att fÄ spela in samtalen och hur hon kÀnde sig osedd och stÀmplad.
Det finns mĂ„nga som “amatördiagnostiserar” andra. MĂ„nga lĂ€rare gör sĂ„ med sina elever. “Det verkar autismliknande.” “Kan det vara adhd?” “Hur Ă€r det med det kognitiva, Ă€r det en svag begĂ„vning eller sprĂ„kstörning?” En del lĂ€rare har en kĂ€nsla av att nĂ„got inte stĂ€mmer och rekommenderar förĂ€ldrar att utreda sina barn. Jag gör sĂ„ jag med. En del lĂ€rare blir frustrerade av “onormaliteten” och vill bli av med eleven, se till att andra som kan bĂ€ttre, tar hand om eleven, kanske i en sĂ€rskild grupp. En del sĂ€ger att det Ă€r för elevens skull. Jag tror inte alltid pĂ„ det. Utstötningsmekanismerna Ă€r ofta subtila och de finns nĂ€stan alltid dĂ€r, pĂ„ alla nivĂ„er.
En del vuxna har aldrig fÄtt en diagnos, men har kÀnt sig annorlunda pÄ olika sÀtt under sin skoltid och senare i arbetet. De kan kÀnna en lÀttnad att fÄ veta att en diagnos gÄr att stÀlla, som svar pÄ sina oförklarliga beteenden. Och sÄ kan det kÀnnas tungt, som för Aila, att fÄ ett papper pÄ en kronisk diagnos, som kÀnns svÄr att acceptera och som kanske, i ett annat samhÀlle, i en annan tid, utan denna skam och skuld, inte skulle betyda ett skit. För mig var hon Aila helt enkelt. Hon var inte sÀrskilt lycklig eller tillfreds, men det var sÄn hon var, och hennes humor var svart, men oj vad hon var rolig. I hennes sÀllskap kunde jag vara precis som jag var.
Det finns en del som amatördiagnostiserar sig sjÀlva, som i en sjÀlvspegling och som i en blandning av allvar och skÀmt ser sig sjÀlva som det ena och det andra, som t ex Raija gjorde i sin gÀstblogg. SÄ kan jag ocksÄ göra för mig sjÀlv eller tillsammans med vÀnner. Det gör mÄnga. Och sÄ kan man gÄ i terapi för att lÀra sig bryta med gamla mönster som grundlagts tidigt i livet. Att bli sedd och bekrÀftad som den den man Àr, tror jag Àr det viktigaste av allt. Det Àr vad terapi handlar om, att i mötet tillsammans med sin terapeut bli till igen om det behövs. Att förstÄ sina mönster. Att vinna insikter. Att duga för sig sjÀlv, först och frÀmst.
Att vi kan kĂ€nna igen oss i mönstren som finns, visar inte att vi ĂR en diagnos. Det visar att vi Ă€r mĂ€nniskor. En del kan vara i ett beteende och sen kliva ut ur det i nĂ€sta stund. Det kallas för att göra ett val. Medvetet eller omedvetet. En del fastnar i ett beteende och mĂ„r dĂ„ligt och vill ha hjĂ€lp med att se vad som hĂ€nder. En del stĂ€nger av, blir till sten och is och har lĂ„ngt till sina kĂ€nslor, blir deprimerade hellre Ă€n arga eller stressar och lyssnar inte till sin kropps signaler. Vi kan skoja om det och kĂ€nna igen oss. Vi kan pĂ„ allvar kĂ€nna att nĂ„got Ă€r fel och vara villiga att arbeta med oss sjĂ€lva i en terapeutisk process, som kan ta ett helt liv. Det Ă€r inga nya idĂ©er. Till och med Sokrates sa: KĂ€nn dig sjĂ€lv!
Gamla mönster följer oss gÀrna frÄn generationer tillbaka. Dysfunktionella familjer finns det mÄnga. Vi Àr mÄnga som har svÄrt för det ena eller andra, ibland pga störningar i familjen, ibland pga trauman av olika slag osv. Skulden kan kÀnnas stor. Vems Àr dÄ skulden? Ingen vill ha skulden. NÄgon fÄr bÀra skulden. Skuld Àr rena rama skiten och en tyst vrede i mitt sÀtt att tÀnka och jag tÀnker inte bÀra runt pÄ sÄn skuld mer.
Ingen kan Àndra nÄgon annan. Att tro att det gÄr, Àr att lura sig sjÀlv. Du kan bara Àndra dig sjÀlv. Jag kan bara Àndra mig sjÀlv, om JAG sjÀlv vill. Gode Gud, tack och lov för det. Vilken lÀttnad! Vilken enorm frihet! Jag bestÀmmer över mig. Du bestÀmmer över dig. Och vill du ÀndÄ bestÀmma över mig och vilja förÀndra mig, sÄ har det inte med mig att göra, utan med dig.
Idag Àr det pÄskafton, en traditionell dopdag. Jag Àr döpt i pÄsktid, en lÄngfredag 13 april i Skagen. Dana Àr mitt dopnamn. Det Àr det finaste namn jag kan tÀnka mig.
Jag Àr fin helt enkelt!
Glad PÄsk!