Gästbloggare: Margareta Sverkersdotter, numera pensionär, tidigare speciallärare och för alltid gestaltterapeut.

skagenmåsar

Ett minne
Jag sitter vid köksfönstret i mitt hus, i mitt sommarparadis! Det är en dramatisk kväll. Jag ser ut över sjön mot ön, bortom viken, över bergen! Himlen är alldeles fantastiskt mörkgrå, med några små ljusare fläckar.
beskrivning Det blåser upp, vattnet krusas för att ganska snabbt bli vilt och bångstyrigt. Det mullrar och jag räknar sekunder mellan blixtarna och mullret. Regnet kommer väntat och ändå plötsligt! Som om himlen öppnar sig! Det smattrar på taket! Jag kan inte annat än beundra detta skådespel och tillsammans med hundarna vara alldeles andäktigt stilla. Alldeles stilla!
Det är en kväll i slutet på midsommarhelgen! Sonen med familj har åkt tillbaka till storstan! Vi har haft det fint tillsammans och nu känns det ensamt, tomt, stilla, varmt, lite ledset. Det är som denna stund på söndagskvällen blir en teaterstund, en stund då naturen visar sitt verkliga drama och jag sitter på första parkett vid mitt köksfönster.

Ett minne från en kväll som denna, kanske var det för fem år sedan, som himlen så snabbt drog ihop sig, som i kramp och vinden kom virvlande med en hastighet jag aldrig upplevt. Braket var skrämmande då fem stora träd, tre björkar, en gran och en tall föll till marken. Den stora gräsmattan framför huset var bara träd, grenar, rotvältor och trädgårdsmöbler som flugit iväg! Och bryggan stod rätt upp i luften! Det var en tromb som kom och gick! Ingen kom till skada och huset var sig likt efteråt. Men allt mellan huset och stranden hade förändrats! Vi hade tur, kanske änglavakt! Ja vi hade någon som vakade över oss det är jag säker på! Det hade kunnat gå mycket illa!

Men ikväll har jag suttit här och sett ett skådespel som var mindre dramatiskt än det för fem år sedan! I ett paradis, i mitt paradis, kan det finnas mycket mer än solsken, stilla sjö och gemenskap! Det kan vara fara, rädsla och ensamhet! Precis som i livet självt!

skagenmåsar

Margareta Sverkersdotter
Foton: ©Margareta Sverkersdotter
Läs presentationen av Margareta här.

Snart kommer en gästbloggare.

Oj oj oj, vad tiden går. Nu är det återigen länge sedan det var en gästbloggare på besök. Men se! Här kommer en!
Margareta Sverkersdotter bor i grannkommunen. Hon bjuder mig på lunch ibland. Jag är gärna där och smakar nya saker, som jag själv inte kan komma på att göra. Sen härmar jag hemma.
Margareta var speciallärare och gestaltterapeut i sitt tidigare yrkesliv. Nu är hon pensionär med rätt att göra vad hon vill. Hundar har hon två och barn och barnbarn. De ses gärna på landet, vid hennes paradis.
Jag beundrar Margareta, för hon har gjort något som inte så många andra gjort: hon har haft en inneboende, en ensamkommande flyktingungdom och varit en god vuxen för honom, trots att kultur- och ålderskillnaderna var stora. Hon är också god man för ett par andra unga pojkar. Många timmar har hon tillbringat på Migrationsverket tillsammans med dem.
Dessutom är hon en kreativ kvinna, som målar mandala och stickar små dockor med personliga uttryck.
Väl mött i morgon Margareta! Välkommen till min hemsida!

Och ni som läser, kom gärna med kommentarer till Margareta här på hemsidan. På facebook försvinner de till nästa dag. Här blir de kvar att läsa till nöje för alla.

Gästbloggare: Monika Thormann, gymnasielärare och författare.

skagenmåsar

Är du förste-, andre- eller tredjelärare?

På skolor över hela landet har det i dagarna utsetts förstelärare. Från före detta kollegor har jag fått höra att det orsakat både tårar, värk och tandagnisslan. Mina kollegor och jag skrattar åt eländet. Det finns ju inga kriterier för vad som krävs för att bli förstelärare. Det hela är som så vanligt i svensk skola ganska flummigt. En god vän berättade att på hennes skola gick jobbet som förstelärare till kvinnan som på skolans fester ofta hamnar i knäet på rektorn. På en annan skola har två ensamvargar utsetts. De kan aldrig tänka sig att samarbeta med någon och bidrar inte alls till skolans utveckling, men de fikar oftast med rektorn.

Min kollega Jörgen och jag har skämtsamt börjat kalla oss för andrelärare och min kollega Bertil funderar på vem som är tredjelärare. Snabbt på en rast krafsade jag ner följande dikt. Kanske kan den sätta ord på hur det kan vara?

Förstelärarenbeskrivning
Rektorns bäste vän
försteläraren
Skrider genom korridoren
vallar inte alla fåren
det är bara han
som här något kan
Andreläraren
får bli bäraren
kånkar böcker till ett rum
är nog ganska dum
Tredjeläraren
ligger på sin säng
och sjunger vår refräng

beskrivning
Monika Thormann

beskrivning

Fler dikter av Monika om skolan hittar du på hennes blogg

Mer om henne kan du läsa här.

Danas presentation av Monika finns här.

Bilden till vänster visar framsidan till boken som Monika skrev om sin mammas barndom i Berlin, utgiven 2003.

En fotnot: En förstelärare får 5000 kr extra i månadslön.

Foto bokomslaget: ©Monika Thormann
Foto porträttbilden: ©Julia Donka Thormann
Foto monopolpengarna: ©Dana

I helgen kommer…

…Monika Thormann vara gästbloggare! Hon arbetar på S:t Eriks gymnasium och undervisar i svenska och religion. Vi är uppvuxna i Handen båda två.
Monika är lillasyster till en av mina då bästa vänner, som jag gick tillsammans med på låg- och mellanstadiet. Familjen hade, liksom min, tyska rötter. De var frisksportare. Jag fick följa med familjen någon gång till slottet på Stensund och några gånger till Magelungen för att paddla kanot. Jag tror inte jag pratade med Monika alls vid de tillfällena. Hon var ju liten! Dessutom hade hon en kamrat som hon höll ihop med i vått och torrt. DET minns jag. Och jag minns hennes mammas supergoda surdegsbröd, som smälte i munnen. Det var en fest att komma hem till deras familj och få bli bjuden på det.
Monika minns att hon beundrade mig och min storasyster för att vi sjöng så bra. Hon var hemma hos oss en gång och vi satt och sjöng och någon – måste ha varit min syrra då – spelade gitarr och det var så mysigt.

2003 skrev Monika en barnbok, Kristine, om sin mammas uppväxt i krigets Tyskland. Den läste jag för några år sedan och återfann sedan både henne och storasyster på facebook.
Monika skriver på sin egen blogg. Hon har skrivit en del noveller med som blivit publicerade i ett läromedel som heter Tackla. Och det senaste är hennes skoldikter, som osar av frustrationerna av att det finns så mycket i skolan, som inte fungerar. De är pang på! Jag gillar att läsa dem. Hoppas ni gör det också!
Välkommen hit, Monika!

Gästbloggare: Lars Berg, gestaltterapeut, konstnär och illustratör.

skagenmåsar

“Words reduce reality to something the human mind can grasp, which isn’t very much.”
Eckhart Tolle

Bilder av verklighet

Jag är inbjuden att gästblogga. Tack, Dana, det är en ära som förvirrar mig något.
För det första: vad skriver ”man” i en blogg? För det andra: att skriva ”något” i ett sammanhang – på inbjudan – är ovant för mig; jag skapar som regel mina yttrandesammanhang själv.
Kanske är det det som gör mig lite osäker, att inte ha ett eget syfte med det jag skriver utan snarare en slags förväntan om något jag inte vet vad det är?

beskrivning

Nåväl, nu har jag ju börjat så jag kan lika gärna fortsätta och se vartåt det barkar. Kanske är det just det som är bloggens natur, att vända sin insida utåt en stund som i en dagbok? I alla fall en sådan här öppen blogg som Dana hyser till alla hennes läsares fromma.
Jag kan alltså skriva vad jag vill?!

Jag ser mig om i rummet – sådär som här-och-nu-författare börjar när de ska visa hur man förhåller sig till nuet – och erinrar mig mitt ständiga intresse för ”verklighetens natur”.
Det jag ser omkring mig, både i rummet och det vidare perspektivet ut genom fönstret, är välbekanta saker och ting som jag helt enkelt skulle kunna låta vara just det; sådant jag ser i princip varje dag och har lärt mig att kalla ”hemmiljö”.

beskrivning

Jag kommer dock att tänka på en dröm jag hade under tiden jag studerade vid Gestalt-Institutet i Skandinavien (som senare splittrades i två institut, GIS-International och Gestaltakademin):
Jag står i ett rum inför en stor tavla som hänger på väggen. Tavlan är ett collage av fotografier och ju närmare jag betraktar tavlan desto mer flyter bilderna ihop. Till sist utbrister jag: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Sedan vänder jag mig om och tittar ut i rummet och ser samma sak – vilket får mig att lika förundrad utbrista: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.

beskrivning Jag förde drömdagbok vid den här tiden och ägnade mig rätt mycket åt att bearbeta och tolka mina drömmar; det var ju sådant allt handlade om under en så intensiv utbildning som den till gestaltterapeut.
Tolkningen gav mig nyckeln till synen på ”verkligheten” och jag ledde sedan terapigrupper baserade på min insikt, att världen så som vi upplever den, är en hjärnkonstruktion baserad på mina erfarenheter och gamla minnesbilder. Jag gav grupperna den återkommande titeln: ”Bilder av verklighet”. En lite dubbeltydig titel med innebörden att verkligheten är uppbyggd av inre bilder, projicerade på omvärlden, men också är inre bilder som genererats i mötet med min omvärld.
Det vi alltså arbetade med i de här grupperna var att via bildskapande utforska sambandet mellan inre och yttre bilder; att i bästa fall få syn på och bli medvetna om hur vi skapar verkligheten inifrån och reagerar på den som om den kom utifrån.
beskrivning Det innebär t ex att om jag möter en person som påminner om en sträng förälder, tenderar jag att uppleva denne som sträng; inre och yttre flyter ihop och jag skapar min upplevelse av sammanhanget, reagerar på den och väcker troligtvis reaktioner som bekräftar min upplevelse.
På så vis upprätthålls min verklighetsuppfattning och bilden av vem jag är…

På senare tid har jag kommit att mera intressera mig för begreppet ”berättelser” i relation till det jag förr kallade ”bilder”. En berättelse antyder en process medan en bild är mera statisk. Egentligen är de nog samma sak, eftersom en bild måste avkodas för att bli meningsfull; d v s jag måste skapa en berättelse av det jag ser för att ge bilden en betydelse för mig. En tyst och kanske väldigt summarisk berättelse, men lika fullt en uppfattning om ett sammanhang.
Och kanske är på det sättet en bild mera ursprunglig än en formulerad berättelse och låter sig ”lånas” till många olika berättelser, beroende på vem som ser bilden…

beskrivning Om så ”verkligheten” är en sammanvävning av berättelser, sprungna ur mitt liv av erfarenheter och motsvarande ”speglingar av vem jag är”, vad är då egentligen ”VERKLIGT”? Finns det någon objektiv verklighet, oberoende av min uppfattning om den?
Kära nå’n, varför ställde jag den här frågan….. nu är jag ute på djupt vatten. Här står vi faktiskt på randen till vad vetenskapen känner till och många anar, att det bara är en bråkdel av vad vi har kapacitet att förstå.
Varför är jag ohjälpligt intresserad av sådant som ligger bortom s k fakta?
Kanske för att jag har en känsla av att både jag och ”världen” är något mycket större än jag kan identifiera med mina sinnen. Jag försöker verkligen, med ett slags dubbelseende, få fatt i ett sätt att betrakta min värld utan min inblandning men dras, som av kraftiga gummitrådar tillbaka i min åskådningsfålla av sinnliga, högst påtagliga, saker och ting.
En sak kvarstår dock: en tydlig känsla av mystik som omger allt jag ser. Om jag för en stund kan stanna vid upplevelsen av DET SOM BINDER SAMMAN alla ting erfar jag faktiskt en förnimmelse av något större än det jag ser. Trots allt är varje liten del av det jag upplever – tanke, sinnesförnimmelse eller känsla – något som uppstår i mitt medvetande (”awareness”, som vi kallar det i gestaltsammanhang). Utan medvetande finns varken jag eller omvärlden.
När jag alltså kan stanna vid medvetenheten om att jag ser, hör, känner, tänker etc, då har jag fått kontakt med DET STÖRRE, som ger alla små punkter i min livsprocess mening.
Och kanske är det med sådan ”awareness” varje mänskligt möte ska ha sin utgångspunkt, som ett sätt att komma bortom de invanda berättelserna om både ”en sådan person” och ”vem jag är”?

Antonio Vivaldis vackra stycke ”Cum Dederit”, här sjunget av den franska sopranen Sandrine Piau.
Videon består visuellt av en lek med ljus och mörker som spelar in i bildtemat.
Helt underbar, tycker jag! Bör ses i helskärmsläge…

Utöver text och musik har jag valt några bilder som kan stimulera hjärnans vilja att skapa mening även när den inte förstår direkt.
Därmed tror jag det räcker 🙂

beskrivning

Med de varmaste hälsningar,
Lars Berg
Dipl. gestaltterapeut och konstnär

Lars Bergs hemsida
Lars Bergs konstsida
Inspirationsguiden
Gnesta Konstrunda

Foton: ©Lars Berg

Läs Danas presentation av Lars här.

Snart kommer en gästbloggare…

Det var länge sen som en gästbloggare kom på besök. Men se! Nu kommer en strax.
Lars Berg, gestaltterapeut, konstnär och illustratör lärde jag känna när han var gestaltterapeut och ledare för en terapisommarkurs 1990 på Värmdö, i Sjövillan, ett litet hus bredvid vattnet. Jag kunde för all del inte teckna och måla som andra där, men jag fick ändå inspiration till förändring och tankar, som har betytt mycket för mig sedan dess.
De senaste åren har jag besökt Gnesta Konstrunda och tittat på Lars tavlor. Det har blivit en tradition att åka dit första helgen i september. Jag har såklart en av hans tavlor hängandes hemma. Den tittar jag på varje dag.
Lars är en av de klokaste och coolaste jag vet. Han har en fingertoppskänsla i det han gör och säger, i både språk, känsla och tankar, som han kommer dela med sig av här, och som han också delar med sig av sig i Inspirationsguiden som han är redaktör för.
God läsning önskar jag er alla!
Dela med er av era tankar också. Skriv kommentarer, så får Lars chans att höra dem här och han kanske också vill svara på dem med.
Välkommen till min blogg, Lasse!

Projekt.

Jag tror jag har lite tråkigt i min tillvaro. Jag behöver mer spänning igen. Därför har jag lagt lite krut på att få igång gästbloggen igen. Det var fyra år sedan sist. Oj vad tiden går…
Jag har frågat andra då och då om de vill skriva i min blogg, men det har inte passat för dem. Och jag har haft annat att göra än att leta andra. Men nu har jag fått napp. Det är jag så himla glad för. Jag blir inspirerad av gästbloggarna. De som skriver inspirerar mig. Och det de skriver inspirerar mig.
En del säger att man inte ska ha projekt. Men varför inte, när det är något som är kul!
Snart, snart…. kommer den första gästbloggaren i denna sommarbukett. Jag kan avslöja redan nu att det är en gestaltare.

Här är de finaste blommande kinesiska gulrosorna och de underbara tovsipporna. Blommor! Det bästa som finns!
Du är också en blomma! Kom ihåg det!

beskrivning

beskrivning

Gästbloggare: Camilla Thulin, mångsysslare.

skagenmåsar

Var startar en tanke?

beskrivningOch varifrån kommer den? Finns fröet till varje tanke du tänker inom dig? Väntar de på att få tid och rum för att ta form?

Kan någon annan plantera en tanke som tar form och växer sig starkare hos dig?

Tror du dig komma på saker av dig själv, fast någon annan nyss sagt det du tänkte? Är igenkänning av någon annans uttalade tanke bara en väldigt snabb uppfattning av det den andra just sagt eller håller på att säga? Har du egentligen tänkt det hela förut, men inte kunnat ge ord för dina tankar?

Denna min tanke tror jag kommer från ett frö från filmen Inception, som jag såg i fredags. Eller jag kanske tänkt det här hela tiden, fast det var filmen som gav plats och tillfälle för tanken att utvecklas?

Eller vad tänker du? Du kanske känner igen denna tanke?

Camilla Thulin

Inom kort…

…. kommer Camilla Thulin med en gästblogg.
Camilla är en mångsidig och kreativ kvinna som har tusen järn i elden. Hon är nyfiken som få, har utmanat sig själv till att vara jungman och klättrat i riggen på ostindiefartyget Götheborg, läst danska, lärt sig isländska, arbetat med att få teknik intressant för barn, planterat lökar i Slottsträdgården ihop med hundratals barn, fotograferar, ska till Afrika och fotografera mera, reser hit och dit och så vidare. Hon har också varit kattvakt åt Prosit och tagit fina bilder av mig i Skagen.

Gästbloggare: Raija Kemppainen.

skagenmåsar

Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?

beskrivningJag känner mig rätt så ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken trots att jag vet att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. ”Utan du inget jag ” (Buber) osv Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken…..
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från neuronormalitet, och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet…adhd, aspergers syndrom… borderline…autism…damp… Jovisst…. kände igen mig på många ställen…upptäckte att jag ganska bra uppfyller kriterierna för både det ena och det andra. Kriterierna är ju ganska konkret formulerade, så det är lätt.

beskrivningExempel:
Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Asperger, autism
Jag har svårt för det sociala s k kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/diskuteras. Speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad, vill inte släppa temat. Folk blir plötsligt oroliga och vill gå….Dålig impulskontroll. Blir besatt av en sak. Båda diagnoserna.
Jag dansar som en galning på fester – ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att undvika det utdragna försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt för adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater, och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. ”Mycket duktiga i några specialområden” stod det om aspergare. Alltså asperger.
Jag vill inte lyssna på hög musik eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänslighet kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en harmonisk och vacker omgivning och väljer gärna fönsterbord om utsikten är bra. Solklart. Aspergers syndrom.
Ibland har jag svårt att bestämma mig…Aftonbladet eller Expressen? Borderline, tror jag. Enligt en närstående expert kan det handla om adhd.

beskrivningJag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är…jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt……
Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så…men den traditionella kvinnorollen gillar inte jag. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så får mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter – trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett väldigt litet fåtal t o m i Stockholm, som gör det. Jag har i alla fall inte sett andra.
Så det måste väl vara en allvarlig avvikelse. Föredrar sitt eget sällskap t o m på restaurang framför den sociala gruppen. Kvinnor är ju utpräglade flockvarelser, trivs i gemenskap. Kvinnor äter inte ensamma offentligt, det finns i vår nedärvda biologi verkar det som. Asperger minst….lite schitzoid (världsfrånvänd) dessutom.
Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag blir glatt överraskad av att träffa en vän. Eller något annat – när jag verkligen känner varma känslor. När jag känner för att kramas. Jag älskar äkta kramar, fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.
Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Jag påpekar obekväma fakta titt som tätt i gruppsammanhang så att gruppen blir generad. Autism av något slag, typiskt för adhd.
Jag slutar ibland lyssna på en människas ord som kommer ur munnen och börjar i stället fundera på vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Adhd, damp…allvarligt.

beskrivningÅhh… Så många olika… Vad många hinder i min hjärna….för att jag skulle kunna klassas som en fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige. Jag kom på ytterligare en avvikelse från normen:
Jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p g a min okunskap om räntor, sparande, pensioner… Jag blir väldigt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer antagligen att bli väldigt fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog : ”har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag.” Alltså många diagnoser.

Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig…nej förresten. Kanske försöka bli normal?
Hm. Det känns att normaliteten är trång….att den har krympt på sistone….i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t ex av alla roliga excentriker…numera kanske man tänker på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt – varför älskar och hyllar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Dali, andra galna konstnärer…alla nämnda plus många många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar och djupt asociala/onormala. Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?

beskrivningDe som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskor måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de kanske inte stå ut. De mår säkert ofta ganska bra.
Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur blir ibland farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen….det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten..
För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, att bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som kanske ens samvete undrar över…..man får inte stöta sig med någon…lika bra att knipa käft… och hålla med de andra.
Som i Bjästa. Där t o m prästen fegade och drogs in i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad så att han svek en våldtagen 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen bara för att han, (våldtäktsmannen) hade bättre social status! (Kan det verkligen stämma förresten? Har inte medierna vinklat det hela? De är ju duktiga på det? Kan det finnas en sådan ondska i en by?) Som någon sa på TV – det är klankulturers, hederskulturers struktur.

beskrivningNej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn…. för jag vill i alla fall tänka själv.

Raija Kemppainen

Läs mer som Raija har skrivit på genussnack + annat som handlar om livet.

Bilderna är tagna av Dana i Danmark 13 mars 2010.

Gästblogg kommer snart..

Projektet gästbloggare har inte stannat upp, bara tagit en paus till i morgon söndag.
Jag vet inte riktigt hur de andra inbjudna bloggarna ligger till, kanske har de glömt vad de lovat? Nej, de väntar bara på rätt inspiration tror jag.
Raija som har skrivit nästa gästblogg, har jag träffat tre gånger. Först på en middag hos en gemensam vän. Sedan en gång spontaninbjuden på te hemma hos henne när jag sålde en diktbok till henne, då hade hon precis fått besök av en annan vän till henne. Och tredje gången på en mycket rolig födelsedagsfest hos vår gemensamma vän. Jag började läsa hennes blogg. Hon skriver både roligt och alltför sällan, tycker jag i alla fall.
Nu är Raija vänlig nog att låta mig ha hennes senaste betraktelse här som gästblogg hos mig. Tack!

Gästbloggare: Kristin Fridtun, studerande i Trondheim.

skagenmåsar

Auga i hjartat

♥ Det er ei kjend sak at Dana, eigaren av dette vevritet (d.e. ’bloggen’), hev skrive ei bok som heiter ”FRÅN ETT HJÄRTA til et andet / fra et hjerte TILL ETT ANNAT”. Eg tenkte å dvelja litt ved kjerneordet i denne boktittelen: hjarta. Kva gà¸ymer seg i og innimillom desse seks bokstavane? Ja, for hjartat er vel meir en berre eit muskelorgan som held blodet vårt i gang?

I skriftmålet mitt, som er landsmål/nynorsk, vert ordet bà¸ygt soleis: eit hjarta, dette hjartat – mange hjarto, alle hjarto. Ei fager bà¸ying, med andre ord. Hjarto! Det kling godt. Det finst mange fagre måtar å bruka ordet på à²g, anten det stend for seg sjà¸lv eller er samansett med andre ord.

♥ Me segjer gjerne at hjartat er sentrum for kjenslor og tankar, at sjà¦l og sinn og vårt inste indre held til i hjartat. Me talar um gode hjarto og vonde hjarto, um lette hjarto og tunge hjarto, ord kann koma frå hjartat, og ord kann leggjast på hjartat. Ja, sjà¸lve livet er tett bunde til hjartat – me kann ikkje liva utan det.

Kjà¦rleik og elsk hà¸yrer hjartat til. Eg ber elsk til det gamle, norrà¸ne språket – eg granskar det, les det og grev meg ned i det kvar dag. Kva er vel då meir naturleg en å sjå kva dei sagde og skreiv um hjartat i desse gamle tidene? Det var mykje, og det norrà¸ne målet hev ei mengd ord med hjarta i seg. Eg vart nà¸ydd um å velja ut nokre fåe ord, so dette vesle gjesteinnlegget ikkje skulde verta for langt, og eg valde meg desse tvo godbitane: hjartaauga (’hjärtaöga’) og hjartablà³m (’hjärtablom’).

♥ Det siste fyrst: hjartablà³m. Kva kann dette tyda, tru? Hjartablà³m er det same som ’hjarteblom’, eller ’hjarteblomst’. Eg veit ikkje um det faktisk finst ein blome som heiter hjarteblom, men det norrà¸ne ordet hjartablà³m er ikkje namnet på ein blome. Hjartablà³m tyder ’kjà¦rleiken i hjartat’. Sjà¸lvsagt! Kjà¦rleiken er som ein blome: Han slà¦r rot i oss, spirer og gror, men han er ein svak vokster som treng varme og nà¦ring, elles visnar han og dà¸yr ifrå oss. Og er det ikkje so at kjà¦rleiken blà¸mer best um våren og sumaren, just som blomane?
beskrivning
Det andre ordet eg hev valt ut er hjartaauga. Eit auga i hjartat. Kva trur du det er? Hjartaauga er det indre auga vårt. Eg skal ikkje segja at eg veit heilt visst kva eit indre auga er. Kann henda er hjartaaugat eit auga som ser kjenslone og tankane inni oss, i staden for ting og hendingar utanfor sjà¸lve kroppen? Eg veit ikkje. De kann tenkja på det, og melda ifrå so snart de hev ein idé eller tanke um kva det kann vera.

♥ Slik eg tolkar det, so handlar ”FRÅN ETT HJÄRTA til et andet / fra et hjerte TILL ETT ANNAT” um både hjartablà³m og hjartaauga. Um kjà¦rleiken og um det indre synet vårt. Med dette ynskjer eg god helg, og tak godt vare på hjarto dykkar!

Kristin Fridtun, norska, studerande i Trondheim. Här är Kristins blogg

Snart.

Lagom till alla hjärtans dag som infaller på söndag, kommer Kristin Fridtun, studerande i Trondheim att skriva här som gästbloggare. Hon skriver på ”lätt” nynorska – hon vet att vi svenskar inte förstår så bra annars. Och jo, hon kan ”vanlig” norska också.
Kristin är en ung kvinna som jag lärde känna för ett par år sedan i Århus. Vi var båda där för att lära mer om Danmark, dansk litteratur, textanalys och annat. Det var lite märkligt på ett sätt. Vi pratade inte särskilt mycket med varandra. Däremot läste Kristin min blogg under de dagarna fick jag veta. En kväll gick vi en fin promenad i de danska villakvarteren.
Vi har då och då hållit en kontakt på mejlen och genom våra hemsidor. Hon skriver. Hon diktar. Hon spelar gitarr och sjunger. Hon går på tur i den norska naturen. Hon åker skidor. Hon kan skidhoppning. Hon kan så mycket. Dessutom är hon ovanligt bildad. Hon läser massor, tar in och reflekterar. Hon lär ut vidare och ja, vad kommer hon månne tillföra det norska kultursamhället? Något blir det, det är jag helt säker på. Redan nu gör hon mycket för att nynorskan ska ha plats och inte försvinna.
Hoppas att ni som läser hennes inlägg i helgen kommer med många kommentarer. Det vore roligt för både henne och mig.

Gästbloggare: Göte Bà¸rge, halvdansk.

skagenmåsar

Owe, den övernaturliga baskerprästen

Vi var så många att det blev kö in till lokalen där vi skulle hålla minnesstund för min faster. Jag stod där tillsammans med min kära syster, Fru Favofröken. Bakom oss stod en man med vitt skägg och basker. Några lockar från hans vita hår letade sig ut ur baskern. Det kändes liksom i luften att denna man på något sätt må vara speciell. Han utstrålade vänlighet, optimism, värdighet och nån slags inre ro. Jag tyckte han såg en liten gnutta bekant ut men jag tänkte att han kanske var en avlägsen släkting. När jag mötte hans blick tog han till orda:

-Men är det inte Fru Favofröken och Göte Bà¸rge? Hur är det med er?

Min syster och jag hälsade då artig på den älskvärda mannen och jag såg skymten av en sån där vit grej i halsen som markerar prästerskap. Ja, just det. Vid närmare eftertanke var detta ju prästen från begravningsakten i kyrkan.

-Hur kan denna präst veta vad jag heter, tänkte jag.

Fru Favofröken förklarade senare att prästen, Owe, för 20 år sedan var skolpräst i en organisation som bland annat ordnade ungdomsläger. Dit skickade mina föräldrar oss för att säkra en gedigen kristen uppfostran. Så vi har alltså för 20 år sedan befunnit oss på läger där Owe var präst, men varken jag eller Fru Favofröken kan minnas att vi på något sätt var du och tjena med honom. Owe som alltså nästan inte träffade oss för 20 år sedan återuppstår plötsligt två decennier senare i en sorgekö och minns vad vi heter.

OweI kyrkan hade Owe en varm, tårdrypande, stark och närgången begravningsakt. Jag tror att de flesta av de 150 samlade fick tårar i ögonen. Nu vid minnesstunden höll han ett långt personligt tal med en detaljrikedom från resor och möten med min faster, och han målade upp bilder och beskrev händelser som en stor konstnär. Och igen fick han alla församlade att både gråta och skratta, känna glädje i saknaden och förhoppning i sorgen.

Vi hamnade under minnesstunden bredvid en nära vän till Owe. Denne berättade att han varit med Owe hos församlingsbor och sett honom ta upp släktfoton och kunnat namnge samtliga på fotografierna.

Detta är en man med ett otroligt minne för människor, känsla för detaljer och en stark utstrålning. Jag vet inte hur väl jag lyckats beskriva det, men det är något alldeles speciellt med honom; baskerprästen Owe. Något övernaturligt, ja nästan något religiöst…

Göte Bà¸rge, bloggare på Denna sidan sundet, och ordförande för intresseföreningen Svenskar Andra Sidan Sundet, SASS.

Fredagsprat!

Jag har hämtat ett mobilt bredband i affären. Får se om jag fixar med det i helgen. Jag ska diska först. Jag tar med mig datorn till köket för att kunna lyssna på podcastern. Jag har massor av program ohörda. När jag lyssnar i sängen, på natten, somnar jag inom en halv minut. Bäst att passa på att lyssna medan jag gör annat.
Jag vill också helst höra om mejlen plingar till. Men där får jag tji. Den är tyst. Jag förstår inte riktigt varför egentligen. Men sån är min värld, helt obegriplig till tider. Jag lär mig att jag ska inte vara arg. Inte svartsjuk. Inte frustrerad. Inte missnöjd. Inte otillfredsställd. Inte hängiven heller. Och ändå är det just sån jag är.
Tack och lov har jag andra sidor med. Polariteterna till ovan nämnda finns också i mig.
Och idag är jag glad för att det är lördag i morgon. Då kommer ett inlägg från en gästbloggare. Han är ordförande i intresseföreningen Svenskar Andra Sidan Sundet, SASS. och har bott i Danmark i flera år, numera åter boende i Sverige.
Han är en som kan få mig att dra på munnen. Som lättar upp. Som ser världen på ett annat sätt än vad jag gör. Vi har faktiskt träffats med, på en trevlig lunch i Köpenhamn.
Jag är jätteglad för att han ville skriva här. Jag har varken lovat honom guld eller gröna skogar, inte heller tusentals läsare eller många kommentarer. Ändå tackade han ja till att skriva här! Jag har ingen aning om vad han tänker hitta på att skriva om. Det blir en överraskning. Han är en god bloggarvän.
Göte Bà¸rge, på Denna sidan sundet, välkommen till min blogg!