Owe, den övernaturliga baskerprästen

Vi var så många att det blev kö in till lokalen där vi skulle hålla minnesstund för min faster. Jag stod där tillsammans med min kära syster, Fru Favofröken. Bakom oss stod en man med vitt skägg och basker. Några lockar från hans vita hår letade sig ut ur baskern. Det kändes liksom i luften att denna man på något sätt må vara speciell. Han utstrålade vänlighet, optimism, värdighet och nån slags inre ro. Jag tyckte han såg en liten gnutta bekant ut men jag tänkte att han kanske var en avlägsen släkting. När jag mötte hans blick tog han till orda:

-Men är det inte Fru Favofröken och Göte Børge? Hur är det med er?

Min syster och jag hälsade då artig på den älskvärda mannen och jag såg skymten av en sån där vit grej i halsen som markerar prästerskap. Ja, just det. Vid närmare eftertanke var detta ju prästen från begravningsakten i kyrkan.

-Hur kan denna präst veta vad jag heter, tänkte jag.

Fru Favofröken förklarade senare att prästen, Owe, för 20 år sedan var skolpräst i en organisation som bland annat ordnade ungdomsläger. Dit skickade mina föräldrar oss för att säkra en gedigen kristen uppfostran. Så vi har alltså för 20 år sedan befunnit oss på läger där Owe var präst, men varken jag eller Fru Favofröken kan minnas att vi på något sätt var du och tjena med honom. Owe som alltså nästan inte träffade oss för 20 år sedan återuppstår plötsligt två decennier senare i en sorgekö och minns vad vi heter.

I kyrkan hade Owe en varm, tårdrypande, stark och närgången begravningsakt. Jag tror att de flesta av de 150 samlade fick tårar i ögonen. Nu vid minnesstunden höll han ett långt personligt tal med en detaljrikedom från resor och möten med min faster, och han målade upp bilder och beskrev händelser som en stor konstnär. Och igen fick han alla församlade att både gråta och skratta, känna glädje i saknaden och förhoppning i sorgen.

Vi hamnade under minnesstunden bredvid en nära vän till Owe. Denne berättade att han varit med Owe hos församlingsbor och sett honom ta upp släktfoton och kunnat namnge samtliga på fotografierna.

Detta är en man med ett otroligt minne för människor, känsla för detaljer och en stark utstrålning. Jag vet inte hur väl jag lyckats beskriva det, men det är något alldeles speciellt med honom; baskerprästen Owe. Något övernaturligt, ja nästan något religiöst…

Göte Børge, bloggare på Denna sidan sundet, och ordförande för intresseföreningen Svenskar Andra Sidan Sundet, SASS.

Nördturism

“Paris är alltid Paris och Berlin är aldrig Berlin” ska tydligen den franska politikern, Jack Lang ha klämt ur sig, apropå hur snabbt staden förändrades. Jag förstår honom, i alla fall om man ser till ytan, men en stad för mig, är mer än dess byggnader och landskap. Berlin har en särskild känsla, som gör att Berlin alltid är Berlin, oavsett hur staden formas. Det är en metropol utan dess like, i hjärtat av Europa, som har den perfekta kombinationen av mänsklig värme, spontanitet och det berömda tyska ordningssinnet. Jag har aldrig upplevt någon stad lika levande, och det är det jag återvänder till, gång på gång, även om jag också självklart vill se om den nya byggnaden, ännu endast iklädd sin cementgrund, kommer matcha arkitektens vision på plakatet. Det är nästan två år sedan jag var där sist, och nu kom jag tillbaka dit med en bibliotekariestuderandes perspektiv.

Här ovan syns Staatsbibliothek zu Berlin (vid Unter den Linden), eller StaBi, som det kallas i folkmun, som är Tysklands största forskningsbibliotek. Detta gör att biblioteket har ett liknande ansvar som t ex Kungliga Biblioteket har i Sverige. Det sedan 1992 återförenade biblioteket är utspritt över två byggnader, här nedan är den andra vid Potsdamer Platz:

Den öppenhet, som vi är vana vid i svenska bibliotek fanns inte här, utan lånekort med en årskostnad, krävdes för att bli helt insläppt. Däremot fanns delar av en kortkatalog tillgänglig, vilket känns väldigt exotiskt och ovanligt efter onlinekatalogens intåg, men väl värd att bevara. Någon som saknar dessa kanske? Själv är jag lite för ung för att minnas att jag verkligen använde dem när de fanns på folkbiblioteken. En väldigt intressant forskningsöversikt av onlinekataloger och dess problem finns att läsa här.

Vad är nu detta för bibliotek kanske ni undrar? Det traditionella uppdraget för bibliotek, att erbjuda läshörnor och studieplatser, har här tagits till vara av en vanlig bokhandel. Något krav på konsumtion fanns ej, och en väldigt avslappnad stämning infann sig, vilket i sin tur nog är bra för business à la Apple Store. Är detta möjligtvis framtidens “folkbibliotek” då regeringen slopar allt vad bibliotekslag heter? Denna lag som knappt är tillräcklig som den är. Läs mer om varför Sverige behöver en nationell bibliotekspolitik på LibraryLovers.se!

Curre - pensionär i Nirvana?

Innan jag blev pensionär framstod pensionen som ett ganska tröstlöst tillstånd; borta från händelsernas centrum, all samlad kunskap och erfarenhet kastad på sophögen osv. Nu vet jag bättre. Mycket bättre. För mig innebär pensionen en uppgradering till en högre existens, ett slags Nirvana, från vilken jag kan blicka ner på de arbetande stackarna med ett visst deltagande.

Numera har antalet ”måsten” reducerats till en behaglig nivå. Den fullklottrade almanackan innehåller mest aktiviteter som är kul. Självvalda. Och hela dagen står till förfogande för genomförandet! Men visst finns det smärre nackdelar. Man springer t.ex. inte 100 meter på 11,5 längre. Å andra sidan: vem sjutton har så bråttom?

Den märkligaste förändringen är nog den ”klassresa” som pensioneringen inneburit. I hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat med trycksaker, layout, illustration och reklam. Den kunskapen har jag använt till sälja fåniga prylar som folk inte behöver - eller innerst inne inte vill ha. I branschen morrades det tidigare över myndigheter som ville hindra utvecklingen och inte tillåta reklam i tv. När det till slut tilläts jublade vi. Och jag - tills jag såg resultatet. Det som jag tidigare uppfattade som naturligt och nödvändigt, framstår i dag som olaga intrång, alternativt hemfridsbrott. För våra barnbarn (Homo Sapiens 2.0) tycks dock företeelsen ingå som en naturlig del av vardagen. Stackarna. De flesta inslagen är ju direkt töntiga. Och nu har även de reklamfria kanalerna börjat med reklam. SVT kör t.ex. trailers för kommande program så ofta och så långt i förväg, att när de väl är dags att sända dem är man redan utled. Tur att det finns böcker som alternativ.

Till ett av mina mera udda nöjen, hör att byta limerickar med en släkting som kallar sig ”Bonnläppen från Bjursås”. Här kommer den som jag drabbade honom med senast:

En fakir från staden Rangoon
var otursförföljd som person.
Ty mitt ut i natten
ihjäl sköt han katten
sen han käkat en hagelpatron.

Får jag tid över, händer det att jag gör små animerade filmsnuttar och lägger ut på min hemsida (garanterat rumsrena). Kolla här!

Foto: ©Curre Dahlgren

Som gästbloggare skriver jag nu ett blogginlägg med en deadline. Det känns väldigt motsägelsefullt. Blogg och deadline passar liksom inte i samma mening. Men eftersom jag är journalist till yrket är jag van vid deadlines. Är bra på att hålla dem, även om jag inte tycker om dem.
En som var precis tvärtom, dvs sa sig tycka om deadlines men var urusel på att hålla dem, är en av mina favoritförfattare: Douglas Adams. Tyvärr alltför tidigt bortgången från den här världen. Han lär ha sagt: “Jag älskar deadlines. Jag tycker så mycket om ljudet de ger ifrån sig när de närmar sig och sen svischar förbi….”
Det är lycka.
Den här tiden på året är jag som lyckligast. Allting är mycket lättare när ljuset och värmen har kommit tillbaka.
Jag är en lyckligt lottad människa som har lätt för att hitta lyckliga stunder. Jag blir lycklig av små saker. Vårens första bukett av vitsippor. Ljudet av vågor mot en strand. Havet. Bra sex. Koltrastens sång. Middag med mina vuxna och utflyttade barn. Doften av nybakat bröd. Och så naturligtvis mina tyger och trådar. Att få “leka” med min symaskin och mina tyger, brodergarner, kvilttrådar, knappar, pärlor med mera för att skapa textila verk i lappteknik - det gör mig verkligen lycklig!
Men lycka får mig också att tänka på döden.
Som tonåring var jag mycket intresserad av indianer, ursprungsbefolkningar, och deras filosofi. Jag läste någonstans att indianer när slutet närmade sig kunde välja “en bra dag att dö på” för gå ut och sätta sig i vildmarken och invänta döden.
En bra dag att dö på vore för mig en lycklig dag.
Jag hoppas innerligt att dröjer verkligt länge till för mig, jag har så otroligt mycket mer jag vill göra, men när det är dags skulle jag vilja att det blir en vacker dag när syrenerna just har slagit ut.
Men lika lätt som jag har att hitta lyckliga stunder, lika lätt har jag att bli förbannad över orättvisor. Som att det ännu på 2000-talet finns länder i världen där den förväntade livslängden är under 40 år (tex Uganda), där barnadödligheten ligger på nästan 30 procent (tex Sierra Leone och Afganistan), där över 40 procent av den vuxna befolkningen är analfabeter (tex Guatemala) och att en halv miljon kvinnor dör under graviditet och förlossning varje år - av orsaker som i de flesta fall kunnat undvikas.
Jag blir förbannad när jag tänker på hur ojämnt världens tillgångar är fördelade. Att människor svälter ihjäl samtidigt som vi enbart i Sverige kan lägga miljontals kronor på att ladda hem ännu en häftig ringsignal till mobiltelefonen.
Men det är viktigt att inte låta det stanna vid att bli upprörd. Det gäller att försöka göra något också!
Och det går att förändra. Titta bara på synen på homosexuella i Sverige. Fram till 1944 var straffbart att ha en homosexuell förbindelse. 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Sedan 1995 kan homosexuella registrera partnerskap och förra året sa svenska kyrkan ja till samkönade äktenskap.
Konstigt bara att det skulle vara sååååå mycket lättare att åstadkomma det, än att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män i det här landet.
Till glädjeämnena hör också att FN kan visa att barnadödligheten faktiskt har minskat betydligt de senaste 45 åren. Se själv här.
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något. Vad kan DU göra?
Anita

Foton: ©Anita Fors

Fra knudepunkt til mulighed
I Kina har man samme skrifttegn for krise og chance. Det er tankevækkende, for alle mennesker kommer ud for kriser. Livet består af kriser.
En krise er en psykisk reaktion på noget, man bliver udsat for, som man har svært ved at forlige sig med. Livskunsten består i at kunne håndtere de smertelige begivenheder, men der er ingen, som har sagt, at det er let, eller at livet skal være smertefrit.
Dog er det vigtigt at finde en slags accept af og forståelse for ”livets knudepunkter”, for det er også der udviklingsmulighederne ligger.
Jeg ynder at fortælle om en af mine første forelskelser. Den gik i vasken. Mit humør var på lavpunktet, så jeg forblev på mit ungdomsværelse. Der dukkede min storebror op, og han havde opfattet, hvad der var galt. ”Nå, har hun brændt dig af?” Han fik besked på at skrubbe af, men på vej ud af døren sagde han noget, jeg siden har kunnet bruge:
”Du skal ikke lade dig slå ud. Se i stedet på det som nye muligheder! I de sidste tre måneder har du kun haft hende pigen i dit hoved, og du har glemt, at der er mange andre søde piger i verden”.
Der gik da heller ikke lang tid, så havde jeg fundet en ny kæreste.

Kire S Dam, dansk blogger..