Nu har jag äntligen kommit en bit på väg till att få ordning i min lägenhet efter stambytet. Inget rum är helt klart. Ingen utsortering är klar heller. Men jag har målat väggen mot badrummet och tapetserat i hörnen med tapetrester som jag sparat i tio år. Den som spar, hon har! Det blir bra fram till den dag jag antingen flyttar eller tapetserar om.

Nu ska möbler flyttas, terapirum och gästrum ska skiljas åt. Terapirummet blir mer renodlat arbetsrum för gestaltterapi och avspänningsmassage. Bara ett stort skåp som inte kan flyttas blir kvar. Och så ställer jag in en bokhylla och fyller på med min gestaltlitteratur där. Väggarna ska målas om där och fönstret med. Det blir sen. Allt har sin tid. Just nu är det kaos som ska bli till ordning.
Köket är ett sorgebarn. Ännu har inte byggfirman gjort klart sitt åtagande att måla över kaklet som sitter över den nya diskbänken. De gör hela tiden fel och fel och fel som måste rättas till och kaklet har blivit uppsatt tre gånger nu. Det vore billigare att göra rätt från början kan jag tycka. Och sju veckor stambyte har blivit fjorton. På måndag börjar femtonde veckan. Får se om de behagar komma och slipa och måla det sista där då. Badrumsfönstret ska också bytas. Sen får jag ta resten av mina klagomål till besiktningen i mitten av juni.
Inte vet jag vad som händer med dem då. Jag tvivlar på att de flyttar på handfatet så att badkaret får bättre plats. Inte heller lär de fixa till de klinker som sticker upp fult på golvet. Eller byta ett dörrfoder. Om alla lister i lägenheten är fyra cm breda, varför sätter de då upp fem cm breda lister? Korkat. Det ser fult ut. Säger esteten Dana. Som själv gör fel och gör om och gör fel och gör om. Tålamod har varit en dygd. Jag är tålmodig, visst. Men det sägs att det inte längre är en dygd. Kanske är det bra det. Däremot är det sorgligt att se att hantverkarna inte får tid att göra saker bra. Snabbt ska det gå och utan mellankontroll. Ingen bryr sig om att det är fel. Bara jag bryr mig.