”Och bergen svarade” av Khaled Hosseini.

beskrivning

Jag fick en stor läsupplevelse med Flyga drake. Boken efter Tusen strålande solar var annorlunda och mer smärtsam på sätt och vis. Men nu? Det är med blandade känslor jag tittar på boken Och bergen svarade.
Början kunde inte ha blivit bättre. Med citatet av Rumi:
Bortom idéer om rätt och fel finns ett fält. Vi träffas där.
slår boken an en ton i mig som jag blir knäsvag inför. Jag ser gestaltterapins fältteori i den. Och kärlekspoeten Rumi tycker jag så mycket om, hans dikter slår an i många människors hjärtan i hela världen fortfarande. Och jag läste de första trettioåtta sidorna högt, för en vän och för mig själv. De var så otroligt fina, smärtsamma och lovade gott.
Men sen, efter halva boken, började jag tappa bort mig. Kanske för att Hosseini försöker skriva en historia som Rumi brukade göra, som började berätta en historia och som sedan fortsätte med helt andra spår. Kanske också för att jag blir mer engagerad när Husseini skriver om barn här och nu. När sen den vuxne ser tillbaka, så blir det inget liv för mig.
Jag har tappat bort mig nu. Det jag läser engagerar mig inte. Jag har slutat läsa i den. Kanske för att jag gör annat. Kanske för att berättelsen inte berör mig.
Spåren av Rumi bleknar mer och mer. Men om boken gör att människor blir nyfiken på Rumi och vill läsa mer, ja då har Husseini lyckats glänta på en skattkista, för Rumi är en skatt för den som vill finna en.
Jodå, jag ska nog komma igenom resten av boken. Jag vill veta om trådarna förs samman. Om de finner varandra. Om känslan av olevda, förlorade liv blir en uppmaning till att leva istället.
Bokomslagen till Husseinis böcker är fantastiskt vackra för övrigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.