Blogstafetten!

Det är morgon kl. 8.15. Slår på datorn. Äntligen! har jag fått mejl.
Hm… Blogstafetten…. inget kärleksmejl… nå, kul ändå. Bigsen skriver:

”Som diktare, sångerska och ”specitalpedagog” gissar jag att du har ett stort
intresse för hur ord och meningar kan sammanföras till texter som berör. Du
har tre dagar på dig att skriva något som beskriver känslan hos dig när du
når ett mål i ditt arbete – När ett barn upptäcker att det faktiskt kan.
Uttrycka sig, prata, våga..”

Va! Han har tydligen lusläst min hemsida och sett något som är jag och som jag gärna vill bli sedd som, diktare, sångerska och med ord som: intresse för ord och meningar, berör, känslor, att uttrycka sig, våga… Bigsen skriver ord som jag gillar!
Så är det äntligen min tur att skriva i Blogstafetten och föra den femte omgångens bloggpinne i mål.
Jag har väntat länge och funderat mycket på vad jag månne skulle få för ämne och jag har undrat om jag överhuvudtaget hade klarat skriva om Sverige i ett nötskal eller Filmen om mitt liv eller Min syn på HBT-kulturen eller…
Jag är glad för att skriva slutsträckan. Här slipper jag finna ett ämne till någon annan, som i bästa fall skulle vara inspirerande och roligt för andra att läsa om. Såklart hade jag säkert klarat det om det varit så, men jag är lugnare med att slippa.
Att få avsluta, sätta punkt, komma i mål! passar mig helt enkelt bättre.

Men oj oj oj… prestation! Vad ska jag skriva? Vad vet jag egentligen? Vad kan jag?
Tankarna snurrar i huvudet i några minuter, jag är helt omtumlad, tre dagar har jag på mig att skriva, räcker det?
Så ser jag en bild av ett särskilt barn framför mig. Jag hör en mening inom mig: ”Jag tror på dig.” Jag krafsar ner det i blocket bredvid mig för att inte glömma, och börjar genast skriva och rimma. Tiden försvinner. Jag känner flytet i handen, i kroppen och njuter av att se bilder framför mig som jag kan sätta ord på, så att jag kan vara sann i min beskrivning. Jag har så svårt att hitta på nämligen. Jag har inte fantasi nog till att bli någon deckarförfattare t ex för jag behöver vara med i hela processen liksom.
Det blir som en berättelse i en dikt. Jag hör ingen musik just nu. Då skulle jag räkna stavelser och få verserna sångbara. Kanske kommer det sen.

Varje barn har sin egen historia. Alla kan lära sig något. Det gäller både små barn och vuxna. Att lära sig och våga utvecklas handlar för mig om att få vara den man är, i ett sammanhang där det finns utrymme för omtänksamhet, värme, godhet, tillit, trygghet och glädje. På det viset är den här berättelsen också min.
Att få vara med och se någon utvecklas och växa ger mig stor tillfredsställelse. Jag har ett jättebra jobb, som i sina bästa stunder inte alls känns som ett jobb, utan är som en gåva, i ett möte, flera möten, i ett vardagsarbete.
Det är en glädje att dela upplevelserna och berätta för varandra vad ett barn upptäcker och lär sig. Min kollega, som är ”fröken” i dikten, har en stor förmåga att se vad barnen gör och visar mig ofta glädjestrålande: ”Titta här Dana, vad fint barnen har gjort! Titta vad de kan!”

JAG TROR PÅ DIG

Du är du! – en riktig skolpojke nu!

Så är mina rader slut och likaså blogstafettens femte omgång.
Allt som har en början, har också ett slut. Ett slut kan bli början till något nytt!
Blogghälsningar från Dana