Oväntad rörelse…

Först händer ingenting, sedan händer ingenting och sedan ingenti… hoppsan nÃ¥got händer, där kom ett mejl… sÃ¥ fÃ¥r jag en inspiration och skriver och tänker i fyra timmar och glömmer bort att äta frukost. Sedan äter jag och gör inget särskilt, ser lite pÃ¥ tv. Tänker att jag fÃ¥r nog gÃ¥ ner i källaren och sÃ¥ga nu, jag ska resa till Norrland pÃ¥ onsdag och ha med mig plankor att elda med. Ja ha.
SÃ¥ kommer ett mejl till! Och ETT TILL! Jag är fullständigt tagen nu! Jag läser det ena mejlet och tÃ¥rarna rinner pÃ¥ mig. Jag har vÃ¥gat ta kontakt med en gammal vän och jag har fÃ¥tt ett himla fint svar. Jag blev arg pÃ¥ henne för länge sedan och min besvikelse höll mig borta i mÃ¥nga Ã¥r. Hon tog heller inte kontakt med mig. Jag har tänkt pÃ¥ henne pÃ¥ sista tiden och igÃ¥r skrev jag ett mejl och hon flyttade pÃ¥ en tavla jag mÃ¥lat till henne för länge sedan, just … igÃ¥r. Visst är det märkligt!
Jag är som överväldigad av känslor nu och behöver ta ett kliv tillbaka och andas. Jag har massor av energi med och sågar plankor i källaren på ett litet kick känns det som. Med musiken i öronen känner jag mig inte ensam där. Plankorna har stått där ett år och väntat på sågning. Något sant finns kanske då i att när jag avslutar en gammal oavslutad händelse, så frigörs energi! Jag är inte så rädd längre för det. Jag har liksom inget att förlora.