Hemma.
Jag är hemma igen efter nästsista kurstillfället och sista handledningen. Gestaltterapeutiskt förhållningssätt heter kursen som vanligt då. Det var också sista gången vi var på slottet Rastaborg på Ekerö. Jag har verkligen tyckt om att vara där och jag har sovit i samma hörnrum varje gång. Jag kände mig som prinsessan i sagan, hon som skulle hänga ut sin fläta där, och så skulle prinsen klättra upp i den och rädda henne ur hennes fängelse. Ack nej, det kom ingen prins dit.
Bilden visar några vårblommor som ligger på golvet. Jag la dit den solgula svalörten, som får symbolisera svalans flyttning. Jag tänkte också på Anne Linnets sång “Svalen”: Når vintern kommer ta´r hun afsted, som en svale der søger mod syden. Jeg kigger mod himlen og ved at et sted vil jeg være hos hende i lyden. I lyden fra havet der bruser imod de lange og snehvide strande. Et sted vil jeg vær´ i erindringen som om hun bærer mig rundt om sin pande. Men jeg må blive her, selvom jeg ønsker mig vinger at ku´vær hvor hun er..//.. Jeg elsker min svale. Jeg venter et liv på en elsked man ikke kan eje.
Jag vill iväg jag med och i brist på egna vingar, så tar jag bilen. På tisdag reser jag till Skagen. Jag vet inte om Danmark är stort nog för att rymma både mig och den jag älskade mest i världen. Kommer min kärlek till Danmark också ta slut nu? Ikväll värker det extra mycket i hjärtat. Jag saknar honom så. Var finns en ny början? Här? Där? Eller någon annanstans?
Postat i Dagbok -