Olyckan…
Leif faller när han åker långfärdsskridskor och bryter armen uppe vid ledkulan. Han ringer mig: jag har ramlat, kan du hämta mig? Javisst, jag ska bara äta lite först. Sätt dig på en sten i solen… Leif ringer igen: Jag tror jag har brutit armen. Jag bara rusar och kör till Farsta, där han är på Drevviken. Han låter lite, med betoning på lite. Gnyr liksom. Leif kommer inte in i bilen bara. Jag ringer 112 och kan bara inte låta bli att vara känslosam. När ambulansen kommer verkar de tro att det är jag som är skadad. Leif står stel som en pinne av smärta. Han gör mest tysta grimaser. Ju mindre han låter, desto mer ont gör det. Nu får han smärtstillande sprutor och piller.
Jag vill skydda honom och ta hand om honom.
Leif är vid gott mod ikväll. Vi hoppas på operation i morgon.
Postat i Dagbok -