Bloggläsningsmorgon.

Jag vaknar och känner mig så otroligt ensam. Jag är ensam. Ensam. Jag smakar på ordet och inom mig så rör sig något som känns ibland. Jag vet ju att alla bär sin egen ensamhet inom sig. Och jag vet att jag inte vill leva med någon heller. Jag har själv bestämt att jag ska leva själv. Och jag har inte levt så här länge själv någonsin i hela mitt liv. Förut har jag alltid haft människor omkring mig på ett eller annat sätt. Och det är ju det jag inte vill ha just nu i alla fall. Jag börjar läsa lite på andras bloggar istället och ser att andra också bryter upp och börjar om med sina nya liv. Det är en tröst att läsa om andra. Tack alla som skriver om sånt och delar med sig av sina liv.