Att läsa och vara i levande berättelser.

Jag vet vilken dag det är idag. Jag vet att jag fÃ¥r besök till huset idag. Jag vet att det snart är dags att betala räkningar. Helt bortkopplad frÃ¥n tid och rum är jag inte. Men det känns som jag var i en annan värld nyss. Jag läste klart “Ingen mans kvinna” i natt, och jag slogs av hur levande Bernard Nordh berättar om miljön uppe i skog och fjäll i nästan obebyggda trakter. Vinterskildringarna och svältberättelserna är som om jag vore där och sÃ¥g miljön, barnens bitmärken i bordet, männens vildvuxna hÃ¥r, spÃ¥ren i snön, människornas möten med värme och kyla, hur illaluktande skinnen var när de nyss skrapats och sÃ¥ vidare. Det är egentligen fantastiskt att kunna gÃ¥ in i andra världar bara genom att läsa ur en bok. Som om jag vore där. Jag läser en bok av Paulo Coelho med, men den är urtrÃ¥kig. Trista konstruerade dialoger och pÃ¥hittad intrig. Jag slÃ¥s även av hur Marianne Fredrikssons senare böcker befolkas av människor som liksom inte finns pÃ¥ riktigt. Dialogerna känns inte äkta alltid. De berör mig inte. Men hennes tidigare böcker, de om historisk tid kan jag tycka är fantastiska, som om jag vore där i den tiden och jag kan se människorna framför mig. SÃ¥ kan jag tänka om berättelserna i bibeln med. Jag förstÃ¥r att berättelserna har fängslat människor i lÃ¥nga tider och jag kan läsa en del texter där, som om jag var där. Jag kan anta att bÃ¥de författarnas fantasier och mina egna pÃ¥ ett sätt behöver hitta samma stämning. Händer det en gÃ¥ng är det fantastiskt. Händer det ofta är det ännu mer fantastiskt. Berättandet och lyssnandet hör ihop.