Oavslutat?

Ja ha, så har sommarsolståndet varit. Och det var mulet här och jag somnade ovanligt tidigt, sov ovanligt bra och ovanligt länge. Så var det med det. Jag åkte på utflykt till en större stad igår och gav mig själv en rödmönstrad sommarkjol och köpte lite böcker. Nu går jag omkring ute lite och luktar på mina nyutslagna Finlands vita rosor och rensar lite. Katten, som har blivit rädd för att vara ute, får vara där med. Jag läser ur Kärlekens insikt av Don Miguel Ruiz och mycket av det han skriver kan stämma för mig. Jag har aldrig hört talas om tolteker och deras tänkande dock. Hur det än är med allt, så hänger inte min lycka på om jag har en man eller inte. Jag dricker lite gin och tar kort på blommor och på mig själv i min nya kjol. Kvinnan i familjen som köpte vårt hus, har ringt. Jag har lovat att skriva växtkartor över rabatterna och det har jag inte orkat göra. Hon ville jag skulle komma och berätta allt om skötseln med. Det gör jag inte. Jag vill inte vara där igen. Men jag vill göra det jag lovade, rita kartorna. Så kanske det känns mer avslutat sen. I gestalt finns det ett begrepp som kallas oavslutade situationer. Såna har jag många just nu. Och har jag det, så glömmer jag inte bort dem. Då stör de ofta livet som är här och nu. Är de klara, så är de liksom glömda och tar ingen energi. Är de oavslutade, så binder de energi och kraft och finns nära i minnet. Då ältar jag det om och om igen. Usch, så tröttsamt för omgivningen det kan vara. Men jag har tålamod med mig själv just nu med det. Jag håller ändå på att bearbeta mycket. Om jag däremot pratar om det som hänt om t ex fem år och det fortfarande känns med ilska och sorg, då är det oavslutat. En del samlar oförrätter från flera år tillbaka. En del känner skuld för allt och erkänner allt möjligt hur omöjligt och löjligt det än är. Allt sånt beror på oavslutade situationer av olika slag. I tv-serien Dharma och Greg finns ett avsnitt om att var sjunde år samla ihop allt oavslutat man gjort och fortfarande störs av i ett möte en mot en, med varje släkting och vän, erkänna sina brister och göra en ballong av det ihop och blåsa iväg det. Det är rätt så smart faktiskt, att släppa så och få förlåtelse med. Jag tycker om det symboliska i det. Eller bikta sig. Det har väl samma funktion. Vad frestande det är nu att