Gästbloggare: Raija Kemppainen.
Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?
Jag känner mig rätt så ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken trots att jag vet att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. “Utan du inget jag ” (Buber) osv Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken…..
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från neuronormalitet, och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet…adhd, aspergers syndrom… borderline…autism…damp… Jovisst…. kände igen mig på många ställen…upptäckte att jag ganska bra uppfyller kriterierna för både det ena och det andra. Kriterierna är ju ganska konkret formulerade, så det är lätt.
Exempel:
Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Asperger, autism
Jag har svårt för det sociala s k kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/diskuteras. Speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad, vill inte släppa temat. Folk blir plötsligt oroliga och vill gå….Dålig impulskontroll. Blir besatt av en sak. Båda diagnoserna.
Jag dansar som en galning på fester – ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att undvika det utdragna försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt för adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater, och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. “Mycket duktiga i några specialområden” stod det om aspergare. Alltså asperger.
Jag vill inte lyssna på hög musik eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänslighet kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en harmonisk och vacker omgivning och väljer gärna fönsterbord om utsikten är bra. Solklart. Aspergers syndrom.
Ibland har jag svårt att bestämma mig…Aftonbladet eller Expressen? Borderline, tror jag. Enligt en närstående expert kan det handla om adhd.
Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är…jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt……
Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så…men den traditionella kvinnorollen gillar inte jag. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så får mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter – trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett väldigt litet fåtal t o m i Stockholm, som gör det. Jag har i alla fall inte sett andra.
Så det måste väl vara en allvarlig avvikelse. Föredrar sitt eget sällskap t o m på restaurang framför den sociala gruppen. Kvinnor är ju utpräglade flockvarelser, trivs i gemenskap. Kvinnor äter inte ensamma offentligt, det finns i vår nedärvda biologi verkar det som. Asperger minst….lite schitzoid (världsfrånvänd) dessutom.
Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag blir glatt överraskad av att träffa en vän. Eller något annat – när jag verkligen känner varma känslor. När jag känner för att kramas. Jag älskar äkta kramar, fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.
Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Jag påpekar obekväma fakta titt som tätt i gruppsammanhang så att gruppen blir generad. Autism av något slag, typiskt för adhd.
Jag slutar ibland lyssna på en människas ord som kommer ur munnen och börjar i stället fundera på vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Adhd, damp…allvarligt.
Åhh… Så många olika… Vad många hinder i min hjärna….för att jag skulle kunna klassas som en fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige. Jag kom på ytterligare en avvikelse från normen:
Jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p g a min okunskap om räntor, sparande, pensioner… Jag blir väldigt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer antagligen att bli väldigt fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog : “har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag.” Alltså många diagnoser.
Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig…nej förresten. Kanske försöka bli normal?
Hm. Det känns att normaliteten är trång….att den har krympt på sistone….i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t ex av alla roliga excentriker…numera kanske man tänker på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt – varför älskar och hyllar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Dali, andra galna konstnärer…alla nämnda plus många många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar och djupt asociala/onormala. Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?
De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskor måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de kanske inte stå ut. De mår säkert ofta ganska bra.
Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur blir ibland farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen….det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten..
För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, att bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som kanske ens samvete undrar över…..man får inte stöta sig med någon…lika bra att knipa käft… och hålla med de andra.
Som i Bjästa. Där t o m prästen fegade och drogs in i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad så att han svek en våldtagen 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen bara för att han, (våldtäktsmannen) hade bättre social status! (Kan det verkligen stämma förresten? Har inte medierna vinklat det hela? De är ju duktiga på det? Kan det finnas en sådan ondska i en by?) Som någon sa på TV – det är klankulturers, hederskulturers struktur.
Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn…. för jag vill i alla fall tänka själv.
Raija Kemppainen
Läs mer som Raija har skrivit på genussnack + annat som handlar om livet.
Bilderna är tagna av Dana i Danmark 13 mars 2010.
Postat i Gästblogg - 2 kommentarer »
31/3 2010 19:47
Va bra skrivet!
Jag jobbar sen länge inom socialpsykiatrin, träffar vanliga människor som du och jag, som andra. Som de flesta. Som för just nu, en del för alltid, har drabbats av allehanda ohälsa. “Brukare” är det senaste (ök)namnet på dessa människor som behöver andras hjälp av ett (än så länge) skattefinansierat stöd. En beteckning som drar mina tankar mot ekonomi, mot finansiell planering och vinstintresse. Fy faan! Inte nog med att vanliga människor som drabbats av både ohälsa och diagnosbeteckningar, dessutom ska betecknas som brukare. Brukare av vad? Av mina och andra lite mer, för tillfället “friskare” individers stöd? Kanske. Men om jag då behöver och får deras hjälp, vad ska man kalla mig? Sambrukare? Hörde förresten häromdan att det som alldeles nyss kallades “dubbeldiagnos” numera ska heta “samsjuklighet”. Va???
Är inte den psykosociala, (o)vanliga vardagen full av bara (o)vanliga människor som hit och dit och förr eller senare drabbas av (o)vanlig ohälsa? En del mer, andra mindre. En del under lång tid, andra för kortare ögonblick eller stunder. Är vi inte i så fall alla ganska (o)vanliga sambrukare i en virvlande, samhällelig samsjuklighet?
Bara en lek med ord? Neeej, jag tror inte det. Vad tror du?
1/4 2010 10:03
Samsjuklighet….my God…att ha en sådan etikett på pannan i psykosociala sammanhang…kan inte kännas uppmuntrande. Då måste man ju tro om sig själv att man gör fel vad man än gör..
En normal människa måste ju t.ex klara av att ljuga smidigt och socialt för att handla korrekt enligt många kulturella koder. En som inte gillar att ljuga har därmed ingen chans att känna sig frisk som människa. och så vidare.