Den stora ensamheten…

I kväll fick jag en känning av “den stora ensamheten” som säkert drabbar de flesta nÃ¥gon gÃ¥ng. Jag hade varit pÃ¥ Ikea med min före detta man och köpt min nya säng. Vi Ã¥kte hem och där fanns vÃ¥r son pÃ¥ plats att hjälpa till att bära upp allt. Jättebra! Och sÃ¥ gick de. Direkt. Jag blev alltsÃ¥ ensam! Bara sÃ¥! Och lika snabbt som de gick, kom den stora ensamheten till mig som sällskap. Sällskap, nÃ¥ ja… det blev en pÃ¥minnelse, ett ögonblicks klarseende om att jag lever ensam och att det faktiskt ibland ocksÃ¥ är skönt att fÃ¥ dela livet med nÃ¥gon annan. Jag saknar denne nÃ¥gon att leva med, även om jag oftast vill vara själv. Jag kände sorgen med över att livet är som det är. Nej just det, inte glädjen. Inte nu ikväll i alla fall. Kanske i morgon igen, när sängen är färdigmonterad och jag dÃ¥ kan sova gott i den, med eller utan sällskap, vilket som. Och ocksÃ¥ dÃ¥ känna mig nöjd med att jag bÃ¥de kan fÃ¥ hjälp och kan klara mig själv.