Skolan har börjat!

Skolan har börjat, men jag gör mitt bästa för att inte riktigt ta in det faktumet. Jag vill leva i min drömvärld ett litet tag till och bara sköta om mig själv och göra det jag vill. Jag har alltid haft en bild av hur livet slutar så fort skolan börjar och så är det ju till viss del. Mitt liv måste begränsa sig och jag slöar till istället för att ta vara på mina stunder. Men jag säger inte nej till de roliga stunderna som finns var de nu än dyker upp. Här är en sån stund:
Igår var det skolupprop och efteråt samlades hela skolan till en picknick i gröngräset. En liten knatte som jag har jobbat med i förskolan, fick syn på mig över halva gräsmattan och sträckte sig mot mig och vinkade. Jag gjorde likadant. Han tog ett steg mot mig och jag likaså. Sedan började vi springa mot varandra till en härlig jättekram och det var som att vara med i en film. Och folk som såg oss sa likadant: Det var som i en film!
Men jag har svårt att komma igång med att vara en påhittig, duktig fröken som kan allt. Jag skulle gärna vilja vara glasmästare istället: Göra ett jobb och direkt se att det blev bra och att jobba med händerna istället för med huvudet. Och krasar en ruta, tar jag en ny. Jag skär till den som jag lärt mig.
I mitt jobb som tal/specialpedagog tar allt så lång tid. Och inte ens jag själv kan se om jag gör mitt jobb bra, för vi är många i skolan som gör vår bit. Och barnen utvecklas, trots oss med. Fast min bekräftelse kan ju vara som kramen igår: varm ögonkontakt och vilja att mötas igen!