Tankar om en riktning:

Mitt i veckan är det och jag ska strax åka till min nya skola på lokalvisning för föräldrarna, så att de får se våra salar. Men hoppsan! vad jag upptäckte igår, när jag satte upp barnmålningar i mitt rum - det är helt oisolerat mot det andra grupprummet. Ve och fasa! Det är väl ventilationen som är öppen rummen emellan. Det låter som om folk därinne står i mitt rum och pratar. Så mycket för det ljudisolerade rummet till talpedagogen! Nå, än är det några månader kvar tills jag ska dit. Om jag ska dit. I mig säger en röst att det inte är där jag ska vara. Det är så märkligt. Men var ska jag vara då? Ingen susning! Eller så struntar jag i rösten och är där ändå. Kursen i gestalterapeutiskt förhållningssätt som skulle förgylla mina närmaste två år, sa nya chefen nej till. Personlig utveckling och samspel ihop med andra hör inte till skolans behov. Kanske till nästa år? Jag har bara inte tid att vänta. Jag skulle betala den själv och bara gå på arbetstid i gengäld. Det är därför rösten i mig bråkar och hörs. Jag har aldrig väntat på att andra ska bestämma över mitt liv och min fortbildning. Då hade jag aldrig kommit hit där jag är nu, lågstadielärare, specialpedagog, talpedagog, fil kand i specialpedagogik, lekarbetspedagog, you name it! Äsch, mer än så är det inte. Min utbildning kommer jag bestämma över den här gången med. Sa jag det trotsigt? Eller som ett enkelt konstaterande, så är det bara. Nå, hur som helst, jag har alltid betalat själv, det jag verkligen vill. Undrar förresten hur andra gör? Finner man sig? Eller finns det en drift framåt hos andra med? Hm?