Vad säger kroppen till mig?
Idag har jag haft huvudvärk hela dagen. Det började egentligen redan igår, jag gick hem tidigare från jobbet då. Jag kunde knappt gå i morse, så ont gjorde det. Att jobba var inte att tänka på idag. Jag låg i sängen i en halvdvala mest. Inga piller hjälpte. Sent på eftermiddagen gav det med sig så att jag i alla fall orkade vara uppe och jag gick på gymmet för att träna. Det var bra att jag kunde det, för annars blir det ingen process i det. Det är väl inte konstigt att kroppen säger ifrån. Jag har otroligt mycket press på mig just nu. Inte allt är jobbigt, men mycket. Jobba, sälja huset, sortera saker, packa, städa, göra fint, dvs styla huset, renovera - måla och kakla, träna ryggen på gymmet, gå till tandläkaren, gå på personalfest, sjunga på söndag i kyrkan. Jag har andra ansvarsfulla uppgifter att göra med. Hoppas att jag klarar av allt. Fast det gör jag ju uppenbarligen inte. Hoppas att jag klarar av det mesta då! Och så lyssna på kroppen. Annars stoppar den mig igen, som den gjorde idag. Fast det mesta ska ju göras, så vad hjälper det kan jag tycka.
Jag kom och tänka på något kul nu till sist, att man kan tänka att “som min bil mår, mår jag”- en projicering med andra ord: Igår hoppade en kille framför mig ut ur sin bil vid ett rödljus och kom till mig i min bil och sa att ena bakhjulet vinglade farligt. För några veckor sedan var det det andra hjulet som vinglade och en annan gjorde mig uppmärksam på det. Så vinglar jag genom livet just nu… framåt, men vingligt!
Postat i Dagbok -