En visa till tröst.
De som känner mig närmare, vet att jag gillar muminvärlden. Jag älskar att läsa “Det osynliga barnet”. Jag dricker te varje dag ur mina muggar med muminbilder på. När jag behöver lite extra tröst kryper jag ner i mina muminlakan. Och ibland, som idag, sjunger jag visor från Mumindalen, som den här till exempel. Den lärde jag mig på en gestaltkurs för länge sedan.
Misans klagolåt av Tove Jansson och Erna Tauro.
En misa har jag varit i alla mina dar,
miserabel var min mamma och misären var min far,
en misa har jag varit och en misa vill jag bli;
det är så skönt att sjunka i mild melankoli.
Och om jag vore vacker och min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon som vore stor och rik
tillsända mig en ros i cellofan från en butik.
Men allting har en ända och lyckan far sin kos;
det finns för många taggar på varje liten ros.
Jag går i månens skimmer invid den svarta älv
och plockar anemoner och tänker på mig själv.
Postat i Dagbok - kommentarer »
