Medan jag väntar…

Jag har ökat ytterligare 2 kilo i vikt. Sommaren är värsta tiden med oregelbundenhet och godsaker av olika slag. Jag har ingen disciplin alls, varken av ena eller andra slaget. Jag följer minsta infall och har vaga gränser för mitt ätande. Är det att unna sig eller att tröstäta? Antagligen båda delar. I min fantasi gör jag upp planer på hur jag vill göra, i verkligheten följer jag minsta motståndets lag. Var är min inre viktväktare någonstans? Gömd inne i hullet någonstans.
Har jag några planer alls? Nej, inte än. Eller jag har, men orkar inte. Självdisciplinen är ju väck. I tystnaden och oföretagsamheten kommer andra tankar fram. Jag skriver en massa. Har ingenstans annars att lägga tankarna och orden. Behöver prata med någon. Måste vänta tills jag kommer hem.
Jag har gått från ena polariteten med nya intryck och massor av människor i närheten till den andra sidan med välkända vyer runt omkring mig och att vara ensam med mig själv. Inte konstigt med en reaktion då.
Ankeln gör himla ont så fort jag kommer åt där. Jag tror att jag har slagit i den, på stolar jag flyttade efter avslutningsfesten. Jag tror inte längre på doktorns diagnos. Det gör för ont. Och det börjar synas svagt gula blåmärken. Jag väntar på att det ska bli bättre. Och på att få komma till en annan doktor i morgon.
Hade jag haft bättre disciplin skulle jag stänga av datorn med. Vad är så viktigt med den egentligen? Det kan väl räcka med att ha den på en stund varje morgon och varje kväll? Jag väntar och väntar fast jag egentligen är less på att vänta. Det finns inget att vänta på. Ingenting alls. Det är egentligen bara att stänga av den.