Gästbloggare: Anita Fors, journalist.
Som gästbloggare skriver jag nu ett blogginlägg med en deadline. Det känns väldigt motsägelsefullt. Blogg och deadline passar liksom inte i samma mening. Men eftersom jag är journalist till yrket är jag van vid deadlines. Är bra på att hålla dem, även om jag inte tycker om dem.
En som var precis tvärtom, dvs sa sig tycka om deadlines men var urusel på att hålla dem, är en av mina favoritförfattare: Douglas Adams. Tyvärr alltför tidigt bortgången från den här världen. Han lär ha sagt: “Jag älskar deadlines. Jag tycker så mycket om ljudet de ger ifrån sig när de närmar sig och sen svischar förbi….”
Det är lycka.
Den här tiden på året är jag som lyckligast. Allting är mycket lättare när ljuset och värmen har kommit tillbaka.
Jag är en lyckligt lottad människa som har lätt för att hitta lyckliga stunder. Jag blir lycklig av små saker. Vårens första bukett av vitsippor. Ljudet av vågor mot en strand. Havet. Bra sex. Koltrastens sång. Middag med mina vuxna och utflyttade barn. Doften av nybakat bröd. Och så naturligtvis mina tyger och trådar. Att få “leka” med min symaskin och mina tyger, brodergarner, kvilttrådar, knappar, pärlor med mera för att skapa textila verk i lappteknik - det gör mig verkligen lycklig!
Men lycka får mig också att tänka på döden.
Som tonåring var jag mycket intresserad av indianer, ursprungsbefolkningar, och deras filosofi. Jag läste någonstans att indianer när slutet närmade sig kunde välja “en bra dag att dö på” för gå ut och sätta sig i vildmarken och invänta döden.
En bra dag att dö på vore för mig en lycklig dag.
Jag hoppas innerligt att dröjer verkligt länge till för mig, jag har så otroligt mycket mer jag vill göra, men när det är dags skulle jag vilja att det blir en vacker dag när syrenerna just har slagit ut.
Men lika lätt som jag har att hitta lyckliga stunder, lika lätt har jag att bli förbannad över orättvisor. Som att det ännu på 2000-talet finns länder i världen där den förväntade livslängden är under 40 år (tex Uganda), där barnadödligheten ligger på nästan 30 procent (tex Sierra Leone och Afganistan), där över 40 procent av den vuxna befolkningen är analfabeter (tex Guatemala) och att en halv miljon kvinnor dör under graviditet och förlossning varje år - av orsaker som i de flesta fall kunnat undvikas.
Jag blir förbannad när jag tänker på hur ojämnt världens tillgångar är fördelade. Att människor svälter ihjäl samtidigt som vi enbart i Sverige kan lägga miljontals kronor på att ladda hem ännu en häftig ringsignal till mobiltelefonen.
Men det är viktigt att inte låta det stanna vid att bli upprörd. Det gäller att försöka göra något också!
Och det går att förändra. Titta bara på synen på homosexuella i Sverige. Fram till 1944 var straffbart att ha en homosexuell förbindelse. 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Sedan 1995 kan homosexuella registrera partnerskap och förra året sa svenska kyrkan ja till samkönade äktenskap.
Konstigt bara att det skulle vara sååååå mycket lättare att åstadkomma det, än att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män i det här landet.
Till glädjeämnena hör också att FN kan visa att barnadödligheten faktiskt har minskat betydligt de senaste 45 åren. Se själv här.
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något. Vad kan DU göra?
Anita
Foton: ©Anita Fors
Postat i Gästblogg -
4/5 2008 00:23
På mejlen fick jag följande kommentar som jag vill framföra:
“Hon verkar vara ett fynd. Och du har funnit henne. Också fint.”
Beröm till oss båda med andra ord!
5/5 2008 20:25
Skoj att bli kallad “fynd”. Tack för ordet. Ser fram mot att läsa nästa gästbloggare. Och så hoppas jag att mer än bullar kan ge tröst…
5/5 2008 20:34
Ja, det var kul! Nästa gästbloggare blir också ett fynd, som jag funnit!
Ibland är det bara bullar som ger tröst.
6/5 2008 19:33
Jag tänker att det bästa man säkert kan göra är att försöka ta fram det bästa inom sig själv, och sprida det ut mot alla människor man möter.Man måste acceptera att folk tycker och tänker olika, men har man som du, Anita,egna intressen och förmåga att finna glädje i det lilla så finns ingen anledning till krig, hämnder och orättvisor. Du skriver så fint! Kul med Dig som kusin!