Den saknade.

Undrar om den här bonaden med dessa enkla ord kan spegla tiden vi är i just nu, när vi går från mörka vintern till ljusa sommaren. Säkert kan den det. Och kanske skildra ett terapiförlopp. Från det mörka, det som inte går att klara längre utan att behöva ta hjälp av en annan människa, en professionell terapeut, som kan hjälpa en att se skillnad. Till ljuset genom skuggorna av ens förflutna. Sen är livet i och för sig inte ett ständigt ljus, men med verktyg att klara av livet, så går det bättre och till och med bra. En del kan behöva gå i terapi då och då för att se ljuset mer stadigt. Men där finns alltid en natt. Sådan är livets gång, genom dygnet, årstiderna och livet med sorg och glädje i olika perioder.

beskrivning

Dessutom finns en andlig dimension, att vara i ett mörker, bli troende på ett eller annat vis och känna att det ger ljus åt tillvaron, existensen, att inte behöva känna sig ensam i det hela. Gud finns där. Och det kommer en ljus himmel, en befrielse, i livet efter detta. Som Jonatan i Astrid Lindgrens bok sa: Jag ser ljuset! Och som många med en nära dödenupplevelse också vittnat om.

Om detta vet vi inget förrän vi är där i gränslandet mellan liv och död.

Jag hittade bonaden i en antikaffär i Östersund för säg sjutton år sedan. Den hängde i några år i mitt fritidshus i Norrland. Sedan gav jag bort den till en kär vän. Han har den inte kvar, sa han, när jag frågade om den, och han visste inte vart den tagit vägen.
Jag kan undra vem som har den. Till tröst. Som en vacker påminnelse, en prydnad, med rosorna där. Den hängde med den mildgröna färgen vid sidan av min säng i mitt mildgröna sovrum förr. Skulle jag se den igen, skulle jag ta vara på den igen. Hoppas den är till nytta där den är.

Ljuset skulle också kunna skildras så här, som Rumi beskrivit:

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.

beskrivning

Var är den? Var är du? Här är jag. I ständig vandring mellan mörker och ljus.

3 reaktion på “Den saknade.

  1. Vad fint. Jag är också här, mellan ljus och mörker. Jag hoppas bonaden fortfarande får synas och inge hopp…! Behövde han inget hopp, han som tappade bort den….? Okänsligt.
    Du är så klok, Dana. ❤️

  2. Ps, idag vid promenaden dök Karin Boye upp. Det kändes så tydligt;
    ”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka..”
    Det här tvekandet innan det ska göra ont… Kasta sig ut i smärtan om förhoppning/förvissning att det blir bra sedan. Något hoppfullt i det. Ds

  3. Tack för dina ord Ann! Vi kan finna hopp på olika sätt utan att det behöver finnas rätt eller fel. Vi tycker om olika. Naturen gör det den behöver utan att fråga sig om meningen med det hela. Det är vi människor som lägger in andra betydelser om det som sker där. Knopparna kan lika gärna säga ÄNTLIGEN! Men Karin Boyes dikt är ju gripande. Ord som jag har med mig just nu är This too will pass. Det gäller allt. Kram kära vän!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *