Från det ena till det andra.

Så börjar det likna något hemma, långsamt, med små steg i taget. Vardagsrummet har fått sina tapeter och vita tak. Skrivbordslådorna sitter på rätt sida efter fyra vändningar och tekniskt snurr i huvudet på mig. Skänken står på golvet. De viktiga pappren är åtkomliga så jag kan börja bokföra igen och göra bokslut. Fotopärmar står i bokhyllan. I det stora rummet är 3/5 är vardagsrum. 1/5 arbetsrum och 1/5 sovrum. Det lilla rummet ska rymma mina böcker, en gästsäng, piano och instrument och dessutom vara ett terapirum/massagerum. Jag får trolla!

Jag måste skratta åt hur det ser ut i köket bara. Där står badkaret och tronar. Hahaha… Tvättmaskinen har fått en stickkontakt och en ny väggkontakt är dragen till ett annat ställe i badrummet. Nu väntar jag på att rörmokaren ska komma och dra om rören. Innan dess är det bara extrabesvär att bära in badkaret igen. Och någon ska orka bära det med. Inte jag.

Jag gick på solskenspromenad idag, den första sedan jag flyttade. Det var härligt! Jag är så nöjd att jag flyttade, trots att det är färre rum.

beskrivning

I förrådet som jag har kvar på gamla stället och som ska tömmas i helgen, finns nu bara skräp som ska till återvinningscentralen i morgon, ett element och en dörr. Sedan är det bara att lämna nyckeln.
Men fy så trist att se att de tagit ner tre tallar utanför min gamla bostad. TUR att jag slapp se det. Mina fina träd, som jag hade sån glädje av när småfåglarna kom och ville ha nötter. Insynsskydd och som gav snöskulpturer i vintern. Borta, borta. Kommer aldrig mer igen. Ingen planterar nya tallar, trots att det är just det som trivs i den sandiga jorden här på sandstensåsen.

Tja, ibland måste ju träd fällas. Men det har aldrig varit min starka sida att se träd falla. Inte heller att separera, flytta och göra mig av med saker. Det är helt klart en röd, smärtsam tråd i mitt liv. Jag samlar inga nya saker längre, men förvaltar möbler, porslin, hus och fotografier. Vem tar över det efter mig? Det blir nog ingen.
Kärlekssorgen är också kvar. När lämnar den mig? Eller är det jag som lämnar den? Antagligen. Den kommer nog finnas kvar i resten av mitt liv. Eller tills jag blir förälskad igen och vågar ge bort mitt sargade hjärta. Fast troligen inte.

Nå, jag fortsätter att boa. Letar passande lampor. Vill inte ha vad som helst. Hittade en badrumslampa, ska byta väggfästet bara. Kanske kan lampaffären laga min trasiga plafond. Jag tar den med mig till stan på måndag. Jag ger inte upp än i alla fall. Annars kanske jag kan göra om metallramen till en drömfångare. Men när det blir, om det blir vet ingen.
Först får jag leva i mitt kaos ett tag till. Hoppas jag snart kan vila mer och få ordning på mitt liv. Det är viktigast av allt. Under tiden har jag det som jag har det. Okontrollerbart och oförutsägbart. Som livet också är till tider.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.