En tant i ett rum.

Jag är specialpedagog och stolt över det. Jag arbetar med elever. Måste jag då kalla mig för speciallärare? Nej. På mitt examensintyg står det specialpedagog. Är jag då anställd som specialpedagog? Jo, fast där kan vi vara oense. Obehörig speciallärare i så fall.

I ett inlägg på facebook nyligen, på Forum specialpedagogik läste jag:

”Ofta smyger det sig in elevärenden, en-till-en undervisning, vilket för vissa specialpedagoger är ok, medan det finns enligt min mening större behov i organisation att stödja lärare för att en-till-en undervisningen ska minska. Lärare behöver stöd i att bli medvetna om att det går att ordna i klassrummet och inte hos en tant i ett rum.”

Själva orden ”tant i ett rum” störde mig. Jag är en tant i ett rum. Jag är en viktig tant i ett viktigt rum. Dit kommer elever för att träna läsning och bokstäver och forma bokstäver och skrivning och matte och lägga pussel och måla och bolla och prata och leka och vara. Jobba med tal och språk. I min lilla värld får eleverna paus. Stöd. Tröst. Avlastning. Kunskaper. Fast paketerat på ett annorlunda sätt än i klassrummet. Jag möter eleven. Jag hinner se, förstå bättre och prata med eleven. Jag och eleven blir inte störda av annat som händer runtom. Det har vi inte tid med. Det är bara NU eleven går i sin årskurs. Sen är det en annan årskurs. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. En del elever kommer hit mer, andra mindre. Andra går här en kortare tid, en del under flera år. Jag finns här för dem, oavsett vilket. Jag är en trygghet. En oas. Ett hopp. Också för föräldrar emellanåt.

En ny elev på mellanstadiet knackade i höstas på dörren och ville vara hos mig, ville inte vara i klassrummet. Ok. Jag ordnade plats och eleven lärde sig sakta, sakta att sitta ner på en stol och hålla en penna, att läsa högt ur en bok, att producera något, skriva ett ord, skriva två, skriva en mening. Sedan lära sig att meningar börjar med stor bokstav osv. Steg för steg fann eleven sig tillrätta i skolan och går nu i klassen med de andra. Fortfarande är det stora problem med att jobba, men hallå! jag har lagt en grund till en framtid här. Jag tvivlar på att jag hade kunnat klara det i ett klassrum och dessutom inte ha haft alla andra elever bredvid, som jag också hjälpte samtidigt. Elevernas behov är olika. Precis som lärares behov är olika. Jag har aldrig funnit mig tillrätta med att vara en extra person i klassrummet. Eller varit med i någon ledningsgrupp. Jag har jobbat mycket en-till en. För det har varit mest optimalt. Kort och intensivt arbete med många elever. Långt och tålamodsprövande arbete andra gånger. Också i grupper av olika slag.

Jag bara måste skriva om det här med tanten i rummet. Det är en känslig fråga. Jag är gammal. Visst. Är jag omodern? Är jag dålig? Gör jag fel? Klart att jag funderar över hur jag bäst kan vara till nytta. Än så länge har jag gjort så här. Jag har fem år kvar tills jag blir pensionär. Kommer jag kunna fortsätta mitt arbete på samma sätt som nu? Det vet jag inte.

Jag önskar jag hade forskat till exempel om det här, om vad som är bra och stöttande för elever, under mina hittills tjugofyra år som specialpedagog. Och haft mer handledning med personal jämsides med undervisningen. Räckt till bättre.

Men jag har alltid velat vara på elevens sida. I stort sett alltid funnits till hands. Varit flexibel och mött så många jag bara kunnat. Jodå, jag är med i elevhälsotemet också. Skriver utredningar och åtgärdsprogram tillsammans med pedagoger. Sånt tar också tid. Och är med på möten i mängd.

Vad är jag då? Om jag kallas för speciallärare eller specialpedagog spelar roll. För i skolans värld finns en hackordning. Den ska jag inte ta upp nu, men jag börjar nosa på orden bra bättre bäst, dålig sämre sämst, förstelärare och sistelärare, lärarlönelyft och lärarlönedissning, åldersdiskriminering. Ja fy, vad mycket som händer i skolans värld. Som en parallellprocess till betygssystemet.

Min bästa lön får jag av eleverna. I måndags satt en arg elev och skulle lugna ner sig och byta fokus med lite målning. En annan, liten elev ville också måla då. Att se dem sitta där och dela färger och vatten, vilken underbar bild av nöjdhet. Den tar jag med mig hem från jobbet. För vore jag inte denna tant i detta rum, skulle det inte ha hänt.

Texten är först publicerad på elevhalsan.se 22 mars 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *